Tag Arkiv: Samtal med J

Lagen om orsak och verkan är helt klart satt ur spel

3 Maj

Förra veckan beställde jag två cyklar till mig och J. Kravspecifikationen var att slippa Blocket men ändå få det så billigt och snabbt som möjligt, det slutade med att jag beställde nya cyklar från Stålhästen. Allt gick supersmidigt och fick jättebra och framförallt snabb support och så, själva cyklarna är inte monterade så kan inte ge någon form av användarupplevelse (ännu). Flashback säger att det är bra cyklar och Flashback är ju ett…….. forum.

Nu slutar inte historien lyckligt här om någon skulle tro det. Till saken hör att jag och J är båda intresserade av cyklar och framförallt jag älskar ju prylar så jag har läst på om vad jag har beställt och liksom accepterat att det inte är en fräsig Specialized. Jag kände mig nöjd med mitt beslut och var glad ända tills paketet kom fram. Tro mig, jag har läst på och jag har kollat under vanliga frågor efter svar på vad jag tycker är en väldigt relevant fråga faktiskt.

Stålhästen "original"

Jag beställde en tre-växlad cykel eftersom den fanns i lager. J valde inga växlar.

Du kan vara en latmask

Stålhästen, hur tänkte ni och exakt på vilket sätt blev jag förvarnad om att jag tydligen beställde fru latmask?!?!?!

J brukar väldigt ofta på helgmorgnar kalla mig latmask. Eller, om sanningen ska fram så brukar han kalla mig latmask vilken dag som helst faktiskt med argumentet om att han ”går ju upp tidigare på helgen än vad du gör på en vardagmorgon”. Han tycker överlag att jag ska hitta min ”inre latmask och dra ut den”.

Och nu får jag alltså hem en cykel som heter fru latmask?!

Jag orkar faktiskt inte.

J har glatt deklarerat (många, många gånger) att varje gång han ser mig växla tänker skrika ”öka takten fru latmask”.

Jag orkar faktiskt inte.

Etiketter:, ,

Kalla mig Bastian Balthasar Bux

25 Apr

Det finns ett par oändliga historier hemma hos mig, en av dem är helt klart det faktum att det försvinner eller går sönder minst två par hörlurar varje månad. Och jag får j ä m t skyllen för att vara den som ligger bakom hörlursbortfallet… samt att när ”jag” har sönder eller tappar bort hörlurarna så ”stjäl” jag J:s… vilket faktiskt är ett helmärkligt argument eftersom jag är den som köper typ alla hörlurar hela tiden (vilket INTE är samma sak som att jag är skyldig till alla försvinnanden).  Så gissa min initiala lycka när jag tänkte att äntligen skulle den trenden ge vika när vi vaknade idag (jag kom hem ganska sent pga en jobbgrej så vi sågs inte igår).

J (med beklagande ton): Och vet du vad som hände igår, mina hörlurar gick sönder. Det blev en spricka och örsnäckan gick itu.

Jag (ser liksom glittret från guldkistan i slutet på regnbågen och börjar ivrigt gestikulera med händerna): Men vad klantigt, så skulle jag ALDRIG ha gjort! Du har haft SÖNDER hörlurarna och här går du och ANKLAGAR mig för att alltid sabotera allting! DÅLIGT!

*ungefär samma intensiva monolog i ganska många minuter*

J (som tröttnade strax innan halvvägs och tog en sväng till vardagsrummet och återvänder med ett glatt flin): Vissa situationer är bara så underbara. Jag ser att du fick blommor igår, så fina.

Jag (som om himlen är blå och hela världen är ett paradis): Ja.

J (i väldigt munter ton): Och du gav dem vatten?

Jag (tittar sådär märkligt på någon som inte verkar tycka att vissa saker är lika självklara som att andas): Eeeeeh, ja?

J (slänger fram ett par hörlurar och har ett flin som riskerar att svälja öronen): Här, känn på de här, jag hittade dina hörlurar i blomvasen. Vill du förklara hur det kan ha gått till?

Jag: Det var mörkt när jag kom hem!

J: Nej, jag lämnade tänt i vardagsrummet för din skull.

Jag: Fast det var mörkt i hallen!

J: Fast vattenkranen sitter ju i köket.

Jag: JAG VILL INTE PRATA MER OM DET HÄR!

Ibland orkar jag inte med mig själv.

Etiketter:, , ,

Det visade sig att jag inte ville vara ensam

16 Apr

Jag hoppas och tror att jag är en person som ger intryck av att gilla det jag gör och att jag trivs väldigt bra med mitt jobb. För det gör jag. Ibland så får jag kommentarer (oftast snälla) som gör att jag ändå undrar om vissa personer i stunder tror att mitt jobb är enkelt, trivsamt hela tiden och att jag bara glider omkring utan några som helst nackdelar. Så är det inte.

Jag älskar den här bloggen och jag skulle inte klara att göra den till en alltför negativ plats för då skulle jag inte vilja gå in till den. Att bara gnälla här på bloggen skulle väl vara ungefär lika uppmuntrande som att komma glad och lycklig in i ett rum och en person direkt utbrister ”du är ful och luktar illa”. Därför så skriver jag inte så mycket om nackdelarna med mitt jobb, jag är även väldigt tillfreds med att jag valt vissa fördelar och därför kan släppa nackdelarna. Jag tror dessutom inte längre att man kan få allt av en arbetsgivare och förväntar mig inte leverans på alla områden. Himla skönt.

I förra veckan så var dock en period när allt faktiskt bara blev för mycket. Det var ljud h e l a tiden överallt. Det var konversationer igång överallt, i rummet jag satt, i rummen bredvid pågick högljudd musikverksamhet och det drällde in sms, mail, telefonsamtal och skypemeddelanden och jag behövde koncentrera mig ganska mycket på att få ihop ett par saker. Ovanpå det så sitter vi alltså fyra personer tätt inpå varandra vid ett aningens för litet bord. Fullständigt uttröttande var det. På ett sätt som jag inte tror alla förstår för att deras vardag inte ser ut så. Hur bra jag än tycker om mina kollegor så är det en ansträngning att faktiskt fokusera på att inte vara ett störande moment (de måste naturligtvis göra samma sak) och ibland är det ganska ensamt att lyssna på sånt jag inte förstår. Jag är en generalist bland specialister, jag är helt ensam om min roll i rummet och det är ibland skittråkigt för det är inte samtalsämnen som jag är intresserad av som dominerar. Eftersom de är specialister och behöver långa stunder av koncentration kan jag inte heller på varje given tid när jag vill det kräva uppmärksamhet. Gemensamt ovanpå detta är att ingen av oss ”kan” uttrycka frustration eller ilska eller liknande, ett fungerande arbetsklimat går före nästan allt i vår roll. Dessutom är det under dessa omständigheter inte helt lätt att även ha andra åtaganden i sitt jobb… som att ta ett samtal från annan kund eller kanske bara ett säljsamtal. Eller parera att jag behöver förflytta mig geografiskt ibland flera gånger per dag.

Två av mina favoritstunder på dagen är när jag går till och från en viss kund, dels är det himla trevligt att ha gångavstånd men också så använder jag promenaden för att tänka på hur bra jag mår och har det, jag hatar att jag skriver det men det är liksom som en liten batteriladdning. Och ett av få tillfällen när jag är ensam under ett dygn.

Ensamt penntroll på en bro

En dag i förra veckan så slog jag igen locket på datorn, packade ihop och gick promenaden hemåt och njöt lite extra av att få vinden i ansiktet. Jag satte telefonen på flight mode för att jag kände att jag inte skulle palla ett enda pling till. När jag kom hem fanns J där. Och jag sa som det var, att min hjärna hade komplett overload och att jag orkar verkligen inte mer konversation och jag vill bara få sträcka ut mig istället för att vara nära ytterligare en människa. Jag sa det inte argt, irriterat eller defensivt, jag sa det nog mer som ett rop på hjälp utan att jag själv förstod det. J sa inga problem, satte sig vid sin dator och tog på sig hörlurarna. Så att jag fick en hel soffa för mig själv. Och tystnad. Samt känslan av att känna så enormt stor kärlek till någon. Han förstod och han gav mig exakt det jag behövde.

Nästa morgon slog jag av flight mode, köade upp ungefär de fyra låtar det tar att gå och gick min vanliga promenad mot kunden. När jag kom fram så satt en kollega i full kostym och den andre i färgglad hawaiiskjorta.

Då insåg jag varför jag står ut med vissa komponenter med mitt jobb, det är för jag trots allt ändå älskar’t och att när jag kommer in i rummet så är det ofta med ett gapskratt. Så jag satte mig vid det lilla bordet och spenderade ytterligare en dag med infällda armar och ben.

Etiketter:,

It’s all for nothing if you don’t have freedom

21 Mar

Den här veckan är ingen vecka som helst utan en extremt viktig sådan. En batalj av episka proportioner pågår nämligen.

För något (eller kanske några) år sedan så råkade jag ”bränna alla mina broar” med J:s dvd-uthyrningskonto på grund av en eller kanske två pyttesmå incidenter med förseningsavgifter. För att återfå förtroendet så var jag tvungen att uppvisa ett ”repetitivt gott beteende” och ha ”tre perfekta deadlines” på mitt eget konto innan jag skulle få använda J:s igen. Och det det har väl inte gått fort, så kan man kanske inte sammanfatta situationen men nu är jag här… jag har två (2!) perfekta deadlines och en till på gång så segervittringen är ju enorm som ni förstår.

Jag (pekar anklagande med fingret och med en decibelnivå som skulle imponera en rockkonsert): GE HIT DVD:N! TA FRAM DEN!

J: Nej.

Jag: Ge hit den, jag ska lämna tillbaks dom! Idag! Nuuuu!

J (med ett stort flin): Nej. Vi får ha dem tills på söndag. Glöm det.

Jag: Du gör det här enbart för att du vet att jag kommer glömma bort det tills på söndag!

J: Och du gör det här enbart för att du vill hyra på mitt kort.

(repetera i all evighet)

Jag: Men durå!!! Du vill ju inte ens se den sista filmen!

J (med ett ännu större flin): Jodå, vi ska se den. På lördag kväll. Eller kanske söndag eftermiddag.

Jag: JAG SKA TA HEM DET HÄR!!! JAG KOMMER ATT KLARA DET!!!

 

Etiketter:

Ibland ska jag bara vara tyst

19 Mar

Jag köpte alltså en R2D2-robot i Lego till J när han fyllde år häromveckan. Och visst, det var väl fint av mig och så men till historien hör att jag trodde det var en hyfsat liten robot.

Heads up….det var det inte.

Det är som att ha en liten människa till (gjord av Lego) i lägenheten. Den tar upp typ en kvadratmeter av lägenheten och jag skämtar inte här, vart jag än vänder mig i vardagsrummet så känns det som om han stirrar ondskefullt på mig. Är helt övertygad om att jag såg ögat lysa häromdagen.

R2D2 Lego

Ni ser ju själva.

Nu kan man ju tro att jag skulle ha lärt mig något utifrån detta men så är det verkligen, verkligen inte. Häromdagen uppstod nämligen följande diskussion.

Jag (med min bästa president-mitt-i-viktig-valkampanj-röst): Men vi BEHÖVER ju verkligen en Vipp papperskorg i köket. Den är helt galet praktisk för den har en PEDAL!

J (med sin bästa anti-president-mitt-i-viktig-valkampanj-röst): Den är även galet opraktisk för den kräver specialpåsar.

Jag: Men jag lovar att ansvara för att det alltid finns påsar hemma! Jag sköter påsarna!

J: Det kommer aldrig hända och det vet både du och jag.

Jag: Joho!

J: Nähä!

(samma konstruktiva argumentation i cirka 10 min)

Jag (känner mig som en ganska så awesome förhandlare): Okejrå, men då lovar jag såhär! Om det inte finns påsar hemma så lovar jag att du ska få en Lego Super Star Destroyer.

J (brister ut i ett gapskratt som låter lite som att han just vunnit en promenadseger): HAHAHAHA, ja men då så! Givet! Vipp:en är din!

(båda två känner sig som The winner av guldet i utgången av den här diskussionen).

Igår kom J hem och meddelade att jag alltså har lovat att köpa ett skepphelvete som är ETTHUNDRATJUGOFYRAKOMMAFEMCENTIMETER (124,5 centimeter) om jag missar att ha soppåsar hemma.

Ibland ska jag bara vara tyst.

Alternativt göra research på mina egna uttalanden.

124,5 centimeter. Lego, ni är ju inte kloka.

Etiketter:, ,

Idag är ingen vanlig dag

6 Mar

Jag pratar ganska ofta om det. Vikten av att få vara mig själv, i synnerhet på och genom jobbet. Den här bloggen kom ju ändå till just på grund av en sådan anledning.

Jag måste ganska så ofta nypa mig själv i armen över hur bra jag har det just nu, hur är det ens möjligt att få ha det så här bra så relativt tidigt i min karriär? Och framförallt, hur balanserar jag denna ”perfektion” med omvärldens ”krav” på hur jag ska leva mitt liv och ganska ofta undrar jag hur i hel**te jag ska få ihop dessa ”perfekta världar” i ett framtidsscenario. Och med omvärldens krav menar jag när och hur jag eventuellt ska skaffa barn, mig och min partners eventuella lösning på föräldraledighet och hur en eventuell bostadssituation ska se ut. Det är i stora drag hur andra människor ser på mig.  Jag h a t a r detta. Jag är 30+ och jag måste ständigt vara beredd på att besvara frågor inom detta högst privata område, samtidigt som jag aldrig älskat mitt yrkesliv mer än just nu. Det känns som om andra sätter mina prioriteringar.

Förra året uttryckte jag mig såhär om denna dag.  Jag är kanske inte det typiska exemplet på någon som uttrycker det genom blommor, vin och sång. Men ändock är det så att mitt liv aldrig skulle fungera utan vänner, arbetsgivare och det som är mig närmast alla dagar i veckan.

Och J – hur jag än uttrycker mig… och gudarna ska veta att det mestadels är enligt en dålig pedagogik jag uttrycker mig – du är mitt allt, alla dagar i veckan. Du är liksom definitionen på att få vara sig (mig) själv.

Mina händer må vara storleken av en sexårings. Och mitt tålamod någonstans mittemellan en tioårings och en sexårings. Men J  - du är mitt allt.

Ett försök till R2D2naglar

Ps. Detta inlägg är alltså även en ledtråd!

Etiketter:

Min längd är ju ändå utfärdad av SVENSKA POLISEN… det är ju en helt annan grej

29 Jan

Bakgrundshistorien till det här inlägget är att hela min omgivning ifrågasätter min längd som står i mitt pass. Varenda människa fattar ju att svenska polisen skulle väl aldrig någonsin gå att manipulera när det gäller ens längd. I passet.

Det talas ju om att man aldrig ska fråga en kvinna om hennes ålder, men hennes längd är det tydligen fritt fram att debattera. Det är väl knappast mitt fel att jag uppenbarligen fortsätter att växa några centimeter mellan varje pass…  även som 30+. Herregud, hade jag inte haft någon moral hade jag ju svarat ja på passkontrollantens mycket skeptiska min och fråga om ”du på heder och samvete kan intyga att du är 170 cm lång?”.  Då hade jag ju uppenbarligen burit mig med falska uppgifter, men nu fick jag ju i augusti bli ”168 cm för den här gången då”. Alltså blir jag längre och längre för varje år.

Idag kom jag hem och berättade vad som hänt en kollega.

Jag: Vet du vad som hände en kollega idag? Hon har någon bugg i sin Lumia/Windows 8-telefon så när hon tar hem en app så måste hon ha målsmans tillåtelse! Hur roligt som helst. Sen ringde hon telefonbolaget och berättade detta och de bah ”men kan vi få telefonnumret till din förälder?”.

J: Hahaha, är det sant? Det var faktiskt roligt.

Jag (fortsätter ivrigt och glatt på det där sättet när man varken ser morgondag eller stupet vid vägens ände): Var ju tvungen att säga till henne lite skämtsamt att i vår ålder är det faktiskt mest tragiskt att hålla på att hålla på att ljuga om sin ålder. Jag är så beyond att ljuga inför mina kunder om att jag är 17 år gammal.

J (med oerhört intresserad men lugn ton): men hur känner du inför att ljuga om din längd?

Jag: ….. fan…..

Folk har helt enkelt ingen respekt för svenska polisen längre.

Mvh

Penntroll på 168 centimeter (i passet).

Etiketter:, , ,

Men alltså, den har en pedal!

25 Jan

Jag gillar inredning.

Jag sparar hellre i flera år till exakt det jag vill ha än köper alternativ som kostar mindre, jag är dessutom otroligt stabil i min smak, har haft samma stilpreferenser sen jag var 14 år. En sak som jag verkligen, verkligen vill ha men som aldrig hamnat högst upp på prioriteringslistan är en 18 L pedalhink från Vipp.

I december hade Vipp en adventskalender där man varje dag kunde öppna en lucka och vinna något. På självaste julafton var det just en 18 L pedalhink.

Jag  registrerade mig själv samt även alla J:s e-postadresser… och signade även upp honom för Vipp:s nyhetsbrev när jag ändå höll på (jag tänkte att det var nog lite högre sannolikhet för att vinna om man gjorde det).  Jag avskyr nyhetsbrev så jag tänkte att det var en finare gåva att ge bort än att behålla själv. Så kan man sammanfatta situationen.

Det var inte sådär svinpopulärt. Vipp gillar tydligen att skicka ut nyhetsbrev.

Jag inleder denna helg med en liten uppförsbacke.

Saker som orsakar jättedålig stämning

Etiketter:,

Lite trassel, lite vintergatan och annat sånt där ”stöttande” man behöver här i livet

11 Jan

Vi anlände till karibien. Det gjorde däremot inte vårt bagage, varken på dag ett, två eller dag tre. Då började jag misströsta lite. För att uttrycka det milt.

Jag (helt ledsen och uppgiven): åh, alla mina lock- och plattänger låg i väskan, fyra gadgets helt borta! Jag kommer ALDRIG hitta lika bra grejer igen. Framförallt kommer jag aldrig hitta det här på så kort tid! Jag är liksom bästis med en frisör. INGET slår det.

J (väldigt uppmuntrande): Oroa dig inte, ett sånt trassel som du har på dina grejer försvinner inte bara sådär.

J (fortsatt uppmuntrande på det där sättet där man mest vill orsaka fysisk smärta… och med man menar jag förstås inte mig själv): Ditt trassel är lite som vintergatan, ett sånt stort trassel försvinner inte av sig självt om man säger så.

Du kan vara trassel!

Jag säger inte att jag önskade att väskan skulle vara permanent borta. Herregud, det är inte alls det jag säger.  Jag bara säger att jag inte var helt lycklig när väskan återfanns… med ett gigantiskt trassel inuti.

 

Etiketter:

Apple vs Pc 0-1

3 Jan

Alltså. Här bloggar jag om att jag eventuellt vill ha regnbågstangenter och så kommer J hem med en ny (släpbar) dator med väldigt mycket coolare regnbågstangenter. Tangenterna lyser i olika färger.

Rainbow!

Hallå Apple, jag vill också ha! Sen kom han även hem med en t-shirt som han har småskrattat åt. Jag ser inte riktigt vad som är så roligt, bokstavligt talat alltså.

Det har iaf något med matte att göra

Etiketter:,

Jag säger bara att det aldrig hade hänt om sladden varit grön

2 Jan

Jag säger inte att det var just mig det hände. Det är inte det jag säger.

Jag säger bara att om du skulle råka hamna i den hypotetiska situationen att de flesta i din närhet ibland anser att du är en sån som är lite tankspridd och klumpig. Och du själv gillar att hävda att det är lite som utlandsskulden, minst hälften är ett överdrivet och påhittat fenomen.

Ponera vidare att du skulle hamna i en situation där du ska stryka en klänning, ovetandes råkar sätta ner ett hett strykjärn på en svart sladd tillhörandes någon annans dator och låter det stå ett litet tag tills den brända lukten ligger tung. Upptäcker misstaget och deklarerar detta högt till ägaren av den svarta sladden som i sin tur upptäcker att det  var ett skärp tillhörande dig själv.

Då kan vi konstatera att det inte blir helt skitlätt att argumentera för dina egna argument gällande din personlighet. Så kan man sammanfatta situationen.

Fast jag hävdar ändå att situationen inte gills eftersom ingen sladd brändes upp. Och jag får väl stryka mina egna skärp hur hårt jag vill. Det är december och kallt, jag kanske gillar varma skärp. Som luktar bränt.

Etiketter:, ,

I did not see that one coming

21 Dec

Det pågår diskussioner om ett eventuellt hundinköp.

Jag: jag tror verkligen inte jag vill ha en labrador. Det matchar inte min personlighet.

J: nej, vi ska ha en rottweiler. DET passar din personlighet.

J (snabbt och lite väl muntert): sur och butter.

Jag: ??????

Etiketter:, ,

Skalor schmalor

9 Nov

Hela den här veckan har jag gått runt och påstått att det kommer vara 25-30 grader varmt i Las Vegas när vi är där. Någon sa den temperaturen till mig och jag har tagit den som en vedertagen sanning, det låter ju faktiskt toknajs så varför ifrågasätta liksom. Tills jag idag faktiskt kontrollerade det.

Jag (helt upprört): Nu har jag kollat MASSOR av vädersajter och det är ju svinkallt i Las Vegas! 15 grader känns inte okej!

J (med ett något svalare engagemang): Fast svenska vädersajter kanske inte är de bästa för att avgöra vädret i Las Vegas?

Jag (utbrister i ett glädjevrål efter lite googlande på amerikanska vädersajter): Ha! Det är ju ASVARMT ju! Lyssna på det här; 41, 36, 37, 44, 47 och 48!

J (signalerar en skeptisk inställning och sneglar på skärmen): Fast nu är ju det där Fahrenheit.

J (med en VÄLDIGT munter ton): Fast nu spelar ju skalor ingen roll för dig så 45 är väl en superbra siffra. Herregud, det är ju kring 280 på en Kelvinskala.

Jag (ganska överlägset): Hahaha! Du, det FINNS inget kallare än absoluta nollpunkten och den är -273,15 så det kan OMÖJLIGT stämma!

J (ser seriöst ut som han omvärderar vissa av sina livsval och ger sig in i en låååång förklaring): …. så sammanfattningsvis så borde du nog tvingas gå om minst ett par kurser i skolan. 

Jag (ganska tyst och bittert mumlande): jag kan medge att jag har vissa problem att motargumentera det där.

 

 

Etiketter:,

Skalor schmalor

24 Okt

J (tvärsäkert): Du har fel. Den absoluta nollpunkten är i n t e -250 kelvin.

Jag (väldigt självsäker): Joho! Jag slår vad, jag har tokrätt!

J: Du menar alltså på fullaste allvar att du utmanar mig i naturvetenskap?

Jag: Ja! Jag har rätt! Googla! NU!

J (citerar från Wikipedia): Internationellt har man definierat absoluta nollpunkten som 0 K på kelvinskalan, eller −273,15 °C på Celsiusskalan.

Jag (mäkta imponerad över mig själv): Du ser, jag var ju typ ASNÄRA!

J (tämligen upprörd): På en helt ANNAN skala ja!

Jag: ääääää, spela roll!

J (verkar leta efter en narnia-garderob i händerna): Jag orkar inte.

Etiketter:

Klart vi ska såga!

30 Sep

Hur man vet att två personer har alldeles för stillasittande arbeten och eventuellt också har lånat en sticksåg över helgen.

J: (med lätt bekymrat tonfall)  Jag tror insexnyckeln är för liten. Vi kan nog inte montera ned fåtöljen.

Jag: (snabbt och ivrigt) Det gör ingenting, vi kan SÅGA SÖNDER DEN!

J: (glatt och instämmande) Ja, vi SÅGAR SÖNDER DEN!

*ljudet av en sticksåg*

Etiketter:

Lite påhopp, lite crazyshots och några centimeter i passet

16 Aug

Idag är ingen lätt dag att vara mig själv kan jag lova. Idag ska jag fotograferas, och det finns få saker jag ogillar lika mycket som att stå framför en kamera. En fotografering kan jag visserligen överleva men det ska även tas en ”crazyshot” där jag ska göra någon klatschig min. Jag imploderar. På riktigt alltså. Eller som min ”bästa kompis” uttryckte sina känslor inför min fotografering ”det känns som min födelsedag!”. Ett uttalande som J valde att kommentera med ”jag kan förstå hur hon känner faktiskt”. Man blir ju mållös.

På bonussidan är att jag ska ordna ett nytt pass och kommer äntligen att bli 170 cm lång!

Etiketter:

Biologiska museet

5 Jul

Jag älskar att gå på museum, det är något speciellt med att titta på fina saker och få veta mer om det jag inte kan så mycket om.

Idag styrde jag stegen mot ett som jag nog inte besökt på en sisådär 20 år.

20120705-161248.jpg

Den byggnaden!

20120705-161337.jpg

Biologiska museet sägs vara ursprunget till den så kallade dioramatekniken (ja, jag googlade detta), att återskapa naturmiljöer. Eller som de själva uttrycker det, en biologisk teater. Och teatraliskt var det. Som bonus har Bruno Liljefors gjort bakgrunderna på de översta våningarna. Med en sliten (låne)utskrift till utställningsguide gav vi oss in. Otroligt charmigt.

20120705-161715.jpg

20120705-161727.jpg

20120705-161748.jpg

20120705-161802.jpg

20120705-161807.jpg

<;a

Fantasisjuret skvadern som är en skröna från 1800-talet men som en skicklig konservator lyckades skapa.

20120705-162700.jpg

Lätt värt sina 45 kronor. Jag rekommenderar det varmt.

Själv ser jag inte skillnad på örn, björn och flörn (vilket INTE är ett djur utan ett så kallat ”bus” för att jag skulle googla). Herr J däremot är otroligt bevandrad i inte minst djur och natur så minst halva behållningen var att faktiskt få en guidning av hur alla djur hör samman och deras specifika
egenheter.

Gissa om jag ångrade att jag lämnade systemkameran hemma. Bilderna gör inte upplevelsen rättvisa.

Etiketter:

Hemlisar håller man för sig själv, åååkaj?

23 Apr

Berätta absolut inte det här för J.

Förra helgen fick han eventuellt höra en eller två (orka vara detaljstyrd och räkna liksom) milda påpekanden om att varje person i hushållet faktiskt får ta och ansvara för att ha sin egen telefon laddad. Det är ett individuellt ansvar och om jag råkar åka till Göteborg med precis alla laddare så är det varken en ursäkt för att ha sin telefon urladdad och vara okontaktbar eller att det på något sätt skulle vara mitt fel att telefonen inte kan laddas. Det förstår ju varenda människa att det skulle kunna uppstå en situation där man behöver sju laddare. På en helg. I Göteborg.

Såhär i ett retroperspektiv så inser jag nu att jag kanske skulle ha uttryckt mig liiiiiite annorlunda. För det kommer ju bli jättesvårt att ikväll bortförklara varför jag gick hemifrån utan en enda laddare men med en tvärdöd telefon.

Så vi berättar absolut inte det här för J. Okej?

Etiketter:

Då undrar jag bara vart jag ska vända mig för att hitta mitt exakta personnummer?

16 Mar

Jag: (rotar i en låda) Oj, jag måste förnya mitt pass!

J: (får något ivrigt i blicken) Då ska jag följa med!

Jag: (med viss skepsism) Varför då?

J: För längden i ditt pass stämmer inte, du är kortare! Vi måste ändra det!

Jag: (antar en pedagogisk inställning) Klart jag är så lång, det s t å r ju i passet. Min identitetshandling! Nästa gång ska jag bli 170 centimeter! Skitbra ju.

J: (gömmer ansiktet i händerna och verkar hoppas att han ska hitta en Narnia-garderob) Det fungerar inte så, du blir inte längre bara för det står i passet, det är en cirka-uppgift! Du är i n t e 168 centimeter!

Jag: (irriterat): Jaha, så passet innehåller helt plötsligt en rad cirka-uppgifter?! Mitt personnummer är alltså inte exakt mitt personnummer? Jojo, men dåså, när vi åker till Curacao så ska jag meddela tullarna att ”sorry sir, this is only, as we say in Sweden, cirka my name and nationality”. Hur bra tror du det kommer gå?!

J: (mumlar ganska mycket som är svårt att uppfatta) Jag orkar verkligen inte.  Jag orkar inte.

Jag: (överförtjust vevande med händerna) Fatta vad lång jag kommer vara när jag fyller 60!

Etiketter:

Nä, och vissa skulle tolka det som att jag inte har några problem med min anger management när jag är hungrig!

21 Feb

Jag: (visar ett mail från den som är min säljansvarig) Kolla vilket helt fantastiskt fint omdöme min kund har gett om mig!

J: Ojoj! Det var fint. Men ”glad och lätt att jobba med”… har du aldrig varit hungrig hos *kundens namn*?!

Jag: !!!

Etiketter:

Att lära sig matematik

19 Feb

Vi har ju hängt med en liten kaka i helgen. Och lilla kakan har en bokstavs- och sifferlåda som hon tog fram för att visa sina förträffliga bokstavskunskaper… dock blev jag lite mer tveksam till stora J:s färdigheter inom det matematiska.

Lilla J: (Pekar på en krumelur) Vad är det här?

Stora J: (Sjukt glatt) Det är ett procenttecken!

Jag: Fast det är det ju inte. Det är ju ett tecken för division.

Stora J: (Väldigt självsäkert) Nähä!

(En visning av miniräknaren på mobiltelefonen fick stora J att bli en anings surmulen)

Jag: Hur ofta tror du man hittar procenttecken i ett barns första bokstavs- och sifferlåda? Jag bara undrar… herr ekonom.

Lilla J: (Pekar på ett litet a) Vad är det här?

Stora J: (Sjukt glatt) Omega!

Jag: Jag ger upp…

Sen skrev vi ”Lusselelle”, fast med andra bokstäver. När en liten kaka vill skriva ens namn tänker jag att då ser vi till konceptet och inte detaljerna.

Etiketter:

%d bloggers like this: