Musik är verkligen något väldigt personligt. Jag lyssnar på musik nästan jämt. Jag kan närapå alltid kontrollera eller i alla fall påverka mitt humör genom att lyssna på musik. Jag har låtlistor för när jag är ledsen, arg, trött, pepp och nästan alla känslor däremellan. Ibland vill jag förstärka mitt humör och ibland vill jag skifta det.
Jag har dolt funktionen för att mina vänner ska kunna se vad jag lyssnar på i flödet på Facebook. Det är alldeles för personligt för att passa mig. Men tycker ändå otroligt mycket om att andra delar med sig av det. För det vet vi ju, för de allra flesta (varning för fördomsprofilering!) så spelar musik stor roll. Jag har absolut inga vetenskapliga bevis för det påståendet men vissa saker förstår man ju bara. Att ni delar era låtar betyder något för mig, även om jag själv inte delar.
Ipoden revolutionerade mitt liv när jag fick min första år 2003 (första versionen kom redan 2001 men 2003 lanserades den första med windowsstöd). Och jag är ägare av alla alla modeller sen den första (med windowsstöd) kom ut och fram till att iphonen lanserades. Apple gjorde lyssnandet så sjukt smidigt och enkelt.
(hittade bara två ipods i lägenheten)
Ett bekant påminde mig häromdagen om att vissa låtar passar för alla situationer i livet, oavsett om vi är ledsna eller glada. Jag instämmer. Och inser att det till och med finns ett helt album som sticker ut. Ett album som följt mig genom livet och som jag kan använda precis på det sättet (i sorg och i glädje) är Elva kvinnor i ett hus av Agnetha Fältskog. Det började som ett kassettband som höll i nästan 25 år. Trots att det spelades sjukliga mängder på ganska kassa bandspelare. Men en dag gick bandet sönder och det var mina stora sorg att det albumet bara fanns på svindyra cd-samlingar med Agnetha Fältskog. Sen en dag dök en av låtarna (den mest betydelsefulla) upp på itunes och min lycka var gjord. Kort därefter fanns hela albumet på Spotify och itunes. I min mening är det här det bästa som någonsin producerats av Agnetha Fältskog. Och bland det mest dolda och underskattade. Hon är min absoluta drömartist i Så mycket bättre.
Jag kan ta vilken sång som helst och berätta en anekdot eller varför den betyder så mycket. Men om jag ska välja ut en som passar i det här sammanhanget så är det En egen trädgård.
För mig symboliserar den här låten integritet. Den symboliserar att det finns en plats där jag är helt trygg och lugn och den platsen är en plats som jag bara delar med ett par få. En plats dit jag alltid kan gå för återhämtning och där jag kan vara mig själv. Behöver jag ta ett ställningstagande kring min integritet så är det den här låten jag skulle välja att lyssna på och inspireras av. Ibland är platsen fysisk men lika ofta ett tillstånd eller en person.
MIN egen trädgård är inte min Facebook, Twitter eller blogg. Även om ni ska veta att ni är en källa till daglig glädje och inspiration. Kanske mer än ni förstår.
Bland den vanligaste frågan jag får är den om jag får mycket näthat. Och det finns några sådana där ute, helt klart. Men andelen nätkärlek jag får är så oerhört mycket större än några enskilda puckon. Så mycket heja och hurra och retweets jag får på en vanlig vecka i sociala medier är oftast mer än vad jag får på ett år i det ”verkliga” livet. Och då tycker jag ändå att jag får ganska mycket kärlek och beröm även i det verkliga livet ska sägas. Men jag får de facto också mer snipiga kommentarer i verkliga livet, som den jag twittrade om häromdagen när jag blev kallad ”gumman”. Sån nedlåtenhet händer mig helt enkelt inte på sociala medier. Men det gör den i det verkliga livet.
Ni som läser den här bloggen betyder otroligt mycket för mig. Och era kommentarer och att se läsarstatistiken gå uppåt gör mig så glad varje gång. Så idag är det jag som tar och säger tack. På riktigt. Och idag så tillägnar jag er den här låten. Ni kanske inte är min trädgård alla gånger, men nog fasen är er kärlek och NI bland det viktigaste jag har. Glöm aldrig det.
Tack.
