Jag: Excel är SJUKT ologiskt!
J: är det ju inte!
Jag: joho! Det har ju till exempel inga snabbknappar!
J: många kommandon har inga snabbknappar i Excel.
Jag: kan man inte använda snabbknappar har man ett alldeles för specialiserat jobb!
J: jag ger upp…
Jag: sa ju det! Excel är SJUKT ologiskt!
J: mmmm. Det är ett sätt att se på det Lucia. Det är ett sätt.
På fredagar trummar vi med foten i golvet och höjer våra skrivbord så vi kan spontandansa lite och fredagspeppa. Det är så vi gör på den här bloggen.
Personligen ska jag umgås med ett par exceldokument hela dagen. Inte mitt favoritprogram. Jättedåligt med snabbknappar och t o t a l t ologiskt att man måste stå under och brevid rader för att kommandon ska slå igen. Löpande grejer går ganska bra men när jag kommer till sammanställningar och korsreferenser etc så brukar irritationen bli tämligen utåtagerande.
Men idag är det fredag så istället för att vara sur och bitter så tillägnar jag Excel en sång istället. Excel – it’s not me, it’s you.
Idag har jag spenderat ganska precis hela dagen i Excel. Först genomgång av en riskanalys (på SharePoint) och klassificering av risker mot olika kategorier. Därefter kostnads- och nyttokalkylering för hela slanten för vad ett SharePoint-projekt genererar för nyttor/kostnader med utgångspunkt i:
1. Direkta nyttor.
2. Indirekta nyttor.
3. Svårbedömda nyttor.
Allt enligt PENG-modellen. Otroligt nyttigt och fantastiskt bra underlag att ha med sig inför och längst med ett stort förändringsprojekt.
Som lite strössel efter det så skapade jag en (början till) kravspecifikation av SharePoint 2010 på ett antal områden. Vilket vi ska prata mer om under veckan.
Nu är jag lite spak. Vi ses en annan dag. Det jag ville säga var att mitt förhållande till Excel har förändrats drastiskt de senaste veckorna. Idag tog vi dock ett så pass stort steg att jag la till det på min taskbar.
I eftermiddag och delar av kvällen ska jag börja en kurs i kostnads- och nyttokalkylering. Sisådär 5 h med Excel alltså. Det finns nog inget program jag ogillar mer. Eller rättare sagt, jag har inga egentliga problem med Excel. Det är Excel som hela tiden trilskas och provocerar mig så vi ska ha en så dålig relation som möjligt. Ett jäkla dåligt sätt.
Så dagar som denna kan jag lite fråga mig själv varför jag inte blev den där söndertatuerade hårdrockartrummisen som jag drömde om som barn?
Känslan brukar i och för sig gå över ganska fort när jag inser att jag ju faktiskt:
1. Gillar mitt jobb.
2. Tycker det är jobbigt med stora folkmassor och stå i centrum.
3. Den där höga musiken kan omöjligt vara bra för hälsan.
4. Jag är ju komplett tondöv.
Project managers can be rockstars. Ehrm.
