Så. Nu sitter jag här med fyra glas vin innanför den oklyschiga västen och kan bara erbjuda en bild från en serie jag just nu utvärderar.

Vi kan inte alla ha spännande liv.

Här följer en idé: FUNGERA!

Jag skulle även vilja ha någon form av bevis för att min förfrågan undersöks ”för tillfället”. Det känns inte så. Det känns som att någon har köpt sig ett alibi och sen gått till närmsta uteservering för att dricka öl i solen. Så känns det.

Det kräver faktiskt en himla massa kompetens att gå runt med datorn i handen och utav de två sakerna som hänger i usb-uttagen så är det hörlurarna som jag lånat av en kollega som landar i ett vattenglas.

Så det så.

Det här kommer bli en sån promenadseger.

Idag uppstod en sån situation, det fungerade hos alla men inte hos mig. Så min dator fick sig den sedvanliga hackningen och jag struntar i vad ni säger. Och jag kan inte bevisa det. Men det känns ju inte direkt som en ”slump” att det bara ”råkade” vara så att lösningen blev att min dator ”helt själv” valde namnet LuciaLarsson35.

Jag tror att det här var en medveten attack mot min person för att personen ifråga vet att jag kommer sura över det här varje gång jag ska logga in.

JAG ÄR BARA 32!

Nu slutar inte historien lyckligt här om någon skulle tro det. Till saken hör att jag och J är båda intresserade av cyklar och framförallt jag älskar ju prylar så jag har läst på om vad jag har beställt och liksom accepterat att det inte är en fräsig Specialized. Jag kände mig nöjd med mitt beslut och var glad ända tills paketet kom fram. Tro mig, jag har läst på och jag har kollat under vanliga frågor efter svar på vad jag tycker är en väldigt relevant fråga faktiskt.

Jag beställde en tre-växlad cykel eftersom den fanns i lager. J valde inga växlar.

Stålhästen, hur tänkte ni och exakt på vilket sätt blev jag förvarnad om att jag tydligen beställde fru latmask?!?!?!

J brukar väldigt ofta på helgmorgnar kalla mig latmask. Eller, om sanningen ska fram så brukar han kalla mig latmask vilken dag som helst faktiskt med argumentet om att han ”går ju upp tidigare på helgen än vad du gör på en vardagmorgon”. Han tycker överlag att jag ska hitta min ”inre latmask och dra ut den”.

Och nu får jag alltså hem en cykel som heter fru latmask?!

Jag orkar faktiskt inte.

J har glatt deklarerat (många, många gånger) att varje gång han ser mig växla tänker skrika ”öka takten fru latmask”.

Jag orkar faktiskt inte.

Merparten av min tid spenderar jag med tre andra människor i ett litet rum, tre väldigt kompetenta människor och en av många saker vi har gemensamt är att vi alla har en profil på Linkedin. Och vi får alla en del samtal från rekryterare… påfallande ofta ringer en och samma rekryterare i direkt anslutning till flera av oss och då blir det ändå en ganska komisk situation i rummet. Häromdagen uttryckte en av oss förvåningen över att nästan alla rekryterare inleder samtalet i stilen med ”jag ser att du söker nytt jobb”. Vi skrattade lite åt detta och förstod verkligen inte vad såna påståenden kommer ifrån eftersom ingen av oss verkar intresserad av ett nytt jobb.

Vi skrattade ännu mer när vi insåg att vi själva satt oss i situationen genom att vi på Linkedin  tydligen hade det i våra förbaskade profiler.

Så vi tog och uppdaterade våra profiler.

Jag tänkte även att jag verkligen höll med om budskapet i tweeten, jag brukar ju hylla Lydmar, vad är det som händer. Sen läste jag Per Lydmars respons och måste erkänna att saken fick lite ett annat sammanhang. Är det något jag brukar fundera över är det just (foto)konsten man ibland väljer att hänga upp på Lydmar. Snacka om att misslyckas med att lyfta över det konceptet till en webbsida för systerrestaurangen.

En av de sista sakerna jag tänkte innan jag gick vidare med mitt liv var att jag hoppas att personen på Microsoft och alla andra tog det med ro att kontona blandades ihop. För det är just detta som jag brukar vara väldigt tydlig med när jag hjälper till att implementera saker som rör sociala medier, det är inte hela världen om det blir lite fel. Sätter man bra människor bakom spakarna så är det verkligen inte såna här tillfällen som man ska oroa sig för, man istället planera för om det blir succé. Det lägger folk generellt alldeles för lite tid på.

Jag brukar tjata (verkligen tjata) om att jag tycker det är viktigt att krisöva. En rekryterare sa en gång till mig i utvärderingen av ett personlighetstest som jag hade gjort att ”Lucia, du har en väldigt övertygande förmåga. Om det brann och du pekade mot en dörr och sa följ mig så kommer folk att följa dig… men det behöver inte betyda att du nödvändigtvis vet åt vilket håll du ska peka”. En väldigt rolig formulering och som jag många gånger har konstaterat är ack så träffande. Och själv är jag skitdålig på att övertyga mig själv om att följa mina egna råd, det finns hur många grejer som helst som jag inte krisövat.

Till exmpel varje gång jag inte bloggat på ett par dagar och jag inte längre autoinloggas här. Då får jag alltid några sekunders hjärtsnörp och tänker att jag har tappat åtkomsten till min egen blogg. Och det är ju typ bland det värsta som skulle kunna hända. Sekunden efter jag kommit in i inställningarna så brukar jag tänka ”det här måste jag verkligen krisöva”.

Jag skulle verkligen behöva krisöva den här bloggen.

Veckan i övrigt har varit bra men har jobbat sent eller kommit hem sent varje kväll av jobbliga orsaker så ser fram emot en kväll i soffan faktiskt.

J (med beklagande ton): Och vet du vad som hände igår, mina hörlurar gick sönder. Det blev en spricka och örsnäckan gick itu.

Jag (ser liksom glittret från guldkistan i slutet på regnbågen och börjar ivrigt gestikulera med händerna): Men vad klantigt, så skulle jag ALDRIG ha gjort! Du har haft SÖNDER hörlurarna och här går du och ANKLAGAR mig för att alltid sabotera allting! DÅLIGT!

*ungefär samma intensiva monolog i ganska många minuter*

J (som tröttnade strax innan halvvägs och tog en sväng till vardagsrummet och återvänder med ett glatt flin): Vissa situationer är bara så underbara. Jag ser att du fick blommor igår, så fina.

Jag (som om himlen är blå och hela världen är ett paradis): Ja.

J (i väldigt munter ton): Och du gav dem vatten?

Jag (tittar sådär märkligt på någon som inte verkar tycka att vissa saker är lika självklara som att andas): Eeeeeh, ja?

J (slänger fram ett par hörlurar och har ett flin som riskerar att svälja öronen): Här, känn på de här, jag hittade dina hörlurar i blomvasen. Vill du förklara hur det kan ha gått till?

Jag: Det var mörkt när jag kom hem!

J: Nej, jag lämnade tänt i vardagsrummet för din skull.

Jag: Fast det var mörkt i hallen!

J: Fast vattenkranen sitter ju i köket.

Jag: JAG VILL INTE PRATA MER OM DET HÄR!

Ibland orkar jag inte med mig själv.

Låt oss säga såhär. Jag kommer att hämnas. Man dissar inte min sladdpark.

Låt oss säga såhär. Jag levlade upp.

Ett par timmar efter den totala sågningen av min sladdpark bytte jag plats till mitt eget huvudkontor och träffade lite andra kollegor… och passade på att få min sladdpark ordentligt rengjord. Lilla S verkade helnöjd med arbetsuppgiften med undantag för ett tveksamt passage på sladden som kan ha innehållit spår av något olämpligt/alkoholrelaterad fläck/låt oss inte spekulera mer. Det är även lite oklart om transformatorns värme gav upphov till brännblåsor på tungan meeeen, hellre lite brännblåsor än elchocker. Jag har trots allt inte tagit backup på min MBA på länge.

Lilla kakan var nöjd, jag är nöjd. Till nästa gång kan vi säkert ordna någon form av interndebitering.

Jag har ju vid ett par tillfällen påtalat att när man sitter fyra stycken vid ett trångt bord så är det viktigt att visa hänsyn och respekt. Well, ibland lyckas vi bättre och ibland sämre.

Jag (aningens panikslaget): Hjälp, jag har bara 12% batteri och glömt laddaren hemma. Och ni är ju helt värdelösa med era andra laddformat.

Kollega 1 (med aningens torr ton): Men var har du ditt vanliga sladdsnusk? Allt-i-ett-högen?

Kollega  2 (glatt till kollega 3 som trasslar ut sin sladd): Lucia ringde, hon ville ha tillbaks sitt trassel!

Kollega 3: Herregud, det sprider sig!

Jag: Det är som apan i Outbreak, man kan vara smittobärare OCH SEN BARA SLÅR DET UT!