Dagens irritationsmoment. Min demomiljö har pajat… vilket den ofta och gärna har berättat på en rad olika sätt under dagen.
Här följer en idé: FUNGERA!
Jag skulle även vilja ha någon form av bevis för att min förfrågan undersöks ”för tillfället”. Det känns inte så. Det känns som att någon har köpt sig ett alibi och sen gått till närmsta uteservering för att dricka öl i solen. Så känns det.
Jag skiter i vad ni säger.
Det kräver faktiskt en himla massa kompetens att gå runt med datorn i handen och utav de två sakerna som hänger i usb-uttagen så är det hörlurarna som jag lånat av en kollega som landar i ett vattenglas.
Så det så.
Jag och min kollega har börjat en väldigt mogen tävling, nämligen att se vem av oss som kan äta starkast grej. Först ut var någon form av ”stark” korv, idag var det dags för ”stark” sås.
Det här kommer bli en sån promenadseger.
Det händer ju lite då och då att jag undrar över om mina kollegor i projektrummet driver med mig eller faktiskt är ärliga. Som när jag vill få tillgång till någonting som fungerar ”perfekt” på alla andras datorer men ”konstigt” nog inte fungerar på min. Och så swooshar de till lite terminologi som flyger över huvudet på mig… och efter ytterligare några dagar så sätter sig någon vid min dator och ”fixar” problemet och lalala så har jag åtkomst. Såna situationer får mig liiiite att undra om de bara försöker skapa sig lite arbetsro ett tag. Jag kan inte överbevisa det men jag fattar ju att det är så det ligger till, ”när penntrollet klampar in så är det kört”.
Idag uppstod en sån situation, det fungerade hos alla men inte hos mig. Så min dator fick sig den sedvanliga hackningen och jag struntar i vad ni säger. Och jag kan inte bevisa det. Men det känns ju inte direkt som en ”slump” att det bara ”råkade” vara så att lösningen blev att min dator ”helt själv” valde namnet LuciaLarsson35.
Jag tror att det här var en medveten attack mot min person för att personen ifråga vet att jag kommer sura över det här varje gång jag ska logga in.
JAG ÄR BARA 32!
Jag tycker väldigt illa om Linkedin och jag tycker jag har många goda skäl för det, jag tycker det är en fullständigt övervärderad tjänst. Till exempel så känner jag inte en enda person som fått ett jobb via Linkedin och det skär i hjärtat på mig över hur många människor jag värderar högt som går med i alla dessa värdelösa grupper hit och dit… det finns säkert bra grupper men jag har inte stött på någon och användarvänligheten är ju bedrövlig. Källkritik liksom. Jag har en profil där men för mig är det verkligen inte värt ett engagemang överhuvudtaget. Och min närvaro är lite därefter.
Merparten av min tid spenderar jag med tre andra människor i ett litet rum, tre väldigt kompetenta människor och en av många saker vi har gemensamt är att vi alla har en profil på Linkedin. Och vi får alla en del samtal från rekryterare… påfallande ofta ringer en och samma rekryterare i direkt anslutning till flera av oss och då blir det ändå en ganska komisk situation i rummet. Häromdagen uttryckte en av oss förvåningen över att nästan alla rekryterare inleder samtalet i stilen med ”jag ser att du söker nytt jobb”. Vi skrattade lite åt detta och förstod verkligen inte vad såna påståenden kommer ifrån eftersom ingen av oss verkar intresserad av ett nytt jobb.
Vi skrattade ännu mer när vi insåg att vi själva satt oss i situationen genom att vi på Linkedin tydligen hade det i våra förbaskade profiler.
Så vi tog och uppdaterade våra profiler.
Idag såg jag en tweet från Microsoft Nyheter som jag direkt tänkte att det där är ett skolboksexempel på när man blandar ihop sitt privata twitterkonto med företagets. Och mycket riktigt så försvann den nästan direkt. Men inte innan jag hann skärmdumpa det och fick ett superbra och ganska roligt exempel in i framtida presentationer på ämnet.
Jag tänkte även att jag verkligen höll med om budskapet i tweeten, jag brukar ju hylla Lydmar, vad är det som händer. Sen läste jag Per Lydmars respons och måste erkänna att saken fick lite ett annat sammanhang. Är det något jag brukar fundera över är det just (foto)konsten man ibland väljer att hänga upp på Lydmar. Snacka om att misslyckas med att lyfta över det konceptet till en webbsida för systerrestaurangen.
En av de sista sakerna jag tänkte innan jag gick vidare med mitt liv var att jag hoppas att personen på Microsoft och alla andra tog det med ro att kontona blandades ihop. För det är just detta som jag brukar vara väldigt tydlig med när jag hjälper till att implementera saker som rör sociala medier, det är inte hela världen om det blir lite fel. Sätter man bra människor bakom spakarna så är det verkligen inte såna här tillfällen som man ska oroa sig för, man istället planera för om det blir succé. Det lägger folk generellt alldeles för lite tid på.
Amsterdam, Barcelona eller Köpenhamn var det tänkt att bli… sen såg jag att det var Lichtenstein på Tate under maj så då blev det en helg i London istället (om ett par veckor). Hotell och flyg bokat, verkligen rolig avslutning på veckan.
Veckan i övrigt har varit bra men har jobbat sent eller kommit hem sent varje kväll av jobbliga orsaker så ser fram emot en kväll i soffan faktiskt.
Jag blev ju idag anklagad för att ha ett ”sladd-snusk”. Och när sådant händer kan man urskilja två typer av personligheter. De som kommer att hämnas och de som levlar upp efter sån kritik.
Låt oss säga såhär. Jag kommer att hämnas. Man dissar inte min sladdpark.
Låt oss säga såhär. Jag levlade upp.
Ett par timmar efter den totala sågningen av min sladdpark bytte jag plats till mitt eget huvudkontor och träffade lite andra kollegor… och passade på att få min sladdpark ordentligt rengjord. Lilla S verkade helnöjd med arbetsuppgiften med undantag för ett tveksamt passage på sladden som kan ha innehållit spår av något olämpligt/alkoholrelaterad fläck/låt oss inte spekulera mer. Det är även lite oklart om transformatorns värme gav upphov till brännblåsor på tungan meeeen, hellre lite brännblåsor än elchocker. Jag har trots allt inte tagit backup på min MBA på länge.
Lilla kakan var nöjd, jag är nöjd. Till nästa gång kan vi säkert ordna någon form av interndebitering.
Mina sladdar har ju en enorm spetskompetens på det här att trassla till sig. Jag är helt övertygad om att det inte har med mig att göra utan att jag hela tiden får måndagsexemplar.
Jag har ju vid ett par tillfällen påtalat att när man sitter fyra stycken vid ett trångt bord så är det viktigt att visa hänsyn och respekt. Well, ibland lyckas vi bättre och ibland sämre.
Jag (aningens panikslaget): Hjälp, jag har bara 12% batteri och glömt laddaren hemma. Och ni är ju helt värdelösa med era andra laddformat.
Kollega 1 (med aningens torr ton): Men var har du ditt vanliga sladdsnusk? Allt-i-ett-högen?
Kollega 2 (glatt till kollega 3 som trasslar ut sin sladd): Lucia ringde, hon ville ha tillbaks sitt trassel!
Kollega 3: Herregud, det sprider sig!
Jag: Det är som apan i Outbreak, man kan vara smittobärare OCH SEN BARA SLÅR DET UT!
Våren har ju varit lite seg hittills och nu har vi tröttnat på att vänta och beslutade oss för att kicka igång fredagseftermiddagen med en after-barbeque här på kontoret.
Jag hoppas och tror att jag är en person som ger intryck av att gilla det jag gör och att jag trivs väldigt bra med mitt jobb. För det gör jag. Ibland så får jag kommentarer (oftast snälla) som gör att jag ändå undrar om vissa personer i stunder tror att mitt jobb är enkelt, trivsamt hela tiden och att jag bara glider omkring utan några som helst nackdelar. Så är det inte.
Jag älskar den här bloggen och jag skulle inte klara att göra den till en alltför negativ plats för då skulle jag inte vilja gå in till den. Att bara gnälla här på bloggen skulle väl vara ungefär lika uppmuntrande som att komma glad och lycklig in i ett rum och en person direkt utbrister ”du är ful och luktar illa”. Därför så skriver jag inte så mycket om nackdelarna med mitt jobb, jag är även väldigt tillfreds med att jag valt vissa fördelar och därför kan släppa nackdelarna. Jag tror dessutom inte längre att man kan få allt av en arbetsgivare och förväntar mig inte leverans på alla områden. Himla skönt.
I förra veckan så var dock en period när allt faktiskt bara blev för mycket. Det var ljud h e l a tiden överallt. Det var konversationer igång överallt, i rummet jag satt, i rummen bredvid pågick högljudd musikverksamhet och det drällde in sms, mail, telefonsamtal och skypemeddelanden och jag behövde koncentrera mig ganska mycket på att få ihop ett par saker. Ovanpå det så sitter vi alltså fyra personer tätt inpå varandra vid ett aningens för litet bord. Fullständigt uttröttande var det. På ett sätt som jag inte tror alla förstår för att deras vardag inte ser ut så. Hur bra jag än tycker om mina kollegor så är det en ansträngning att faktiskt fokusera på att inte vara ett störande moment (de måste naturligtvis göra samma sak) och ibland är det ganska ensamt att lyssna på sånt jag inte förstår. Jag är en generalist bland specialister, jag är helt ensam om min roll i rummet och det är ibland skittråkigt för det är inte samtalsämnen som jag är intresserad av som dominerar. Eftersom de är specialister och behöver långa stunder av koncentration kan jag inte heller på varje given tid när jag vill det kräva uppmärksamhet. Gemensamt ovanpå detta är att ingen av oss ”kan” uttrycka frustration eller ilska eller liknande, ett fungerande arbetsklimat går före nästan allt i vår roll. Dessutom är det under dessa omständigheter inte helt lätt att även ha andra åtaganden i sitt jobb… som att ta ett samtal från annan kund eller kanske bara ett säljsamtal. Eller parera att jag behöver förflytta mig geografiskt ibland flera gånger per dag.
Två av mina favoritstunder på dagen är när jag går till och från en viss kund, dels är det himla trevligt att ha gångavstånd men också så använder jag promenaden för att tänka på hur bra jag mår och har det, jag hatar att jag skriver det men det är liksom som en liten batteriladdning. Och ett av få tillfällen när jag är ensam under ett dygn.
En dag i förra veckan så slog jag igen locket på datorn, packade ihop och gick promenaden hemåt och njöt lite extra av att få vinden i ansiktet. Jag satte telefonen på flight mode för att jag kände att jag inte skulle palla ett enda pling till. När jag kom hem fanns J där. Och jag sa som det var, att min hjärna hade komplett overload och att jag orkar verkligen inte mer konversation och jag vill bara få sträcka ut mig istället för att vara nära ytterligare en människa. Jag sa det inte argt, irriterat eller defensivt, jag sa det nog mer som ett rop på hjälp utan att jag själv förstod det. J sa inga problem, satte sig vid sin dator och tog på sig hörlurarna. Så att jag fick en hel soffa för mig själv. Och tystnad. Samt känslan av att känna så enormt stor kärlek till någon. Han förstod och han gav mig exakt det jag behövde.
Nästa morgon slog jag av flight mode, köade upp ungefär de fyra låtar det tar att gå och gick min vanliga promenad mot kunden. När jag kom fram så satt en kollega i full kostym och den andre i färgglad hawaiiskjorta.
Då insåg jag varför jag står ut med vissa komponenter med mitt jobb, det är för jag trots allt ändå älskar’t och att när jag kommer in i rummet så är det ofta med ett gapskratt. Så jag satte mig vid det lilla bordet och spenderade ytterligare en dag med infällda armar och ben.
Jag bad min kollega ge mig en testbild.
Han gav mig detta. Så fint!
Och det tar vi som ett tecken på att vi ska ta helg. Vi ses en annan dag.
Det finns två saker som är viktiga att kunna när man ska gå runt och vara konsult.
Det ena är att kunna rabbla floskler på engelska.
Det andra är att behärska så kallad silent communication.
Alltså.
Det här när man kommer till teamrummet och den ena sitter i kostym och den andre i hawaiiskjorta.
Då undrar jag lite om jag missade något i mailen igår eller om jag bara (såattsäga) ska embracea livet.
Eller som jag alltid brukar säga, dress for success… eller for hawaii.
Här kommer ett litet axplock av bilder från mitt jobb den senaste tiden. Jag vill varna för att det varit ett ganska inrutat liv och utan några som helst crazy inslag.
En dag lyckades jag vara första person på plats i teamets rum och det är världens bästa grej för då kan man välja precis den platsen (och framförallt stolen, de är nämligen olika bekväma) man vill ha. Det här är för övrigt något som i stunder är otroligt drygt med att vara konsult, att inte ha en egen plats. Eller ens utrymme. Så fort jag rör på armbågen eller ett ben så rör jag vid en annan människa. Det kräver en enorm respekt och hänsyn för varandra för att få till en arbetsdag på ett någorlunda effektivt sätt.
Ibland misslyckas jag och då blir jag utvisad ur rummet… oftast uppstår detta i samband med att jag nästan välter ner smoothies, tjongar till en skärm eller någon annan nästan-incident som när jag behöver dra lite i min sladdhärva för att få ström till datorn. Då kan jag liksom känna hur jag behöver avlägsna mig från rummet ett litet tag och låta övriga i teamet få prata ut en liten stund.
Jag planerade en föreläsning jag skulle hålla. Jag gör såna typer av grejer lite då och då och det innebär typ alltid att förberedelserna sker på kvällstid. Jag börjar alltid första utkastet med att dela upp det jag ska säga i block för att försöka få någon stringens innan jag börjar väva iväg.
Jag köpte ett par nya hörlurar och lyckades klippa bort ena hörluren vid premiäröppningen.
Och mer spännande än så har livet inte varit.
Jag skrev ett inlägg om Inga-Britt Ahlenius och hennes syn på ledning och styrning av staten och problematiken med att vi endast identifierar muta som ett brott och inte korruption.
Idag var det ett liknande tema på DN Debatt, fyra forskare har skrivit en artikel om hur kommunerna borde granskas hårdare vad gäller oegentligheter och korrumption. Tydligen så misstror svenskar i högre utsträckning offentliga tjänstemäns ärlighet jämfört med t ex Danmark, Finland och Norge. Det behöver inte betyda att korruptionen nödvändigtvis är högre eller förekommer men det är skadligt för demokratin när medborgare misstror systemet. Förslaget är att cirka 10 kommuner varje år granskas av ett
I den här relaterade DN-artikeln så tar Lennart Lundquist, professor som har specialiserat sig på demokratifrågor och arbetsplatser, upp termen ”vänskapskorruption”:
Hans uppfattning är att vänskapskorruption på arbetsplatserna är mycket vanligt förekommande, vilket hans forskning ger indikationer på. Och att det rör sig om starka band.
– Man kan se det hos myndigheter, på företag och överallt. Det är mellan gamla kompisar, släkt och vänner. Men det är oerhört svårt att komma åt och kan gälla småsaker men till slut blir det något enormt. Det är en bedrövlig del av samhället och är obehagligt att prata om.
Extremt intressant ämne som jag tror blir väldigt svår att komma åt om man inte också jobbar med just tjänstemannarollen och vad den innehåller.
I november så var jag ju i Las Vegas på en Microsoftkonferens, den som följer den här bloggen vet att jag hade vissa issues med den konferensen. Bland annat för att den var sjukt gubbprofilerad. Trots en cool produkt. Jag jobbar i den här branschen varje dag och det är så sjukt tröttsamt att jag alltid ska hålla på och vara referensramen för ett underrepresenterat kön inom denna bransch i mångas ögon. För det är lite så det känns. Ofta.
Och strunt samma min ovanstående kommentar, för det här har verklingen ingenting med det här att göra, men en sak i Vegas jag störde mig sjukt mycket på var den enorma hyllningen av den stora massan. För något som var sisådär. Det var sjukt roligt och coolt och utvecklande att vara i Vegas och det enorma med den typen av konferens/inlärningsforum går inte att få till här i Sverige. Tyvärr. Bland annat för att det är 10 000 deltagare på en Microsoftgrej i Vegas. Riktigt fantastiskt. Men. Ska vi vara ärliga så fanns det även väldigt många baksidor… t ex jäklig dålig internetlina (först dag tre fick ”vi” deltagare konferensuppkoppling, förstå den stressen när jag försökte ha kontakt med i synnerhet J på udda tider utifrån förutsättningarna) och mässhallen var påfallande sexistisk.
Inser just nu att alla ovanstående stycken har väldigt mycket med nedanstående att göra. För jag stör mig på detta. På riktigt. Alla geekboys (se länken i första stycket) som hyllar mig men som aldrig talar upp för mig. De som aldrig lyfter bladet från munnen när de står där på scenen inför 5 000 människor. Aldrig säger de något om genus. Ändå hyllar de mig och lyfter upp mig för det jag gör i olika medier. Jag hade nog inte varit där jag är idag om jag inte hade haft några riktigt viktiga geekboys i ryggen. Men hur ofta sker den upplyftningen på riktigt viktig nivå?
Ni står där. På scenen inför 5 000 personer. Och då gör ni mig så himla jäkla besviken. För aldrig någonsin nämner ni mig. Eller hur viktig jag är. På gott och väldigt mycket mer ont så är jag inte ett kön. Såklart att iamluclar inte är viktig… eller speciell. Men seriöst, gubbprofileringen ni håller på med, är vi inte lite less på den? Skit i mig som individ men förstå att er arena är större än så.
Varför är inte det här en större fråga?
Idag fick jag världens största hjärnsläpp. Vi snackar Marianergravendjupt.
Häromdagen fick jag kritik för att jag spelade in ett väldigt tråkigt filmklipp… jag försvarade mig med att klippet faktiskt skulle ligga på en öppen publik server i några dagar så hellre lite tråkigt än att skapa en viral succé på min kunds bekostnad. Inte för att jag tror att jag är kapabel till en viral succé men ni fattar. Jag tycker den här typen av integritet är viktig i min yrkesroll.
Hur som helst, jag tillämpar en ganska liknande metodik i min egen dator när det gäller vad jag till exempel har för bakgrundsbild, skärmsläckare och hur jag döper information. På ”toppnivån” ska det inte vara känsligt att visa min dator för andra när jag demonstrerar något.
Jag använder i princip inte bokmärken, Jag har fem sajter i bokmärkesfältet och en mapp… som heter Windows 98. Som jag av någon outgrundlig anledning idag raderade glatt med motiveringen ”Windows 98, vad ska jag med en sån mapp till? Den slänger jag!”. U t a n a t t e n s t i t t a i m a p p e n.
I mappen Windows 98 ligger mängder med saker jag ramlar över på wörld wajd webb som jag tycker är fint, intressant eller roligt. Typ fina klänningar, sjukt snygga lampor jag ramlat över och recept jag tycker verkar goda. Typ så. Den mappen raderade jag hur enkelt som helst. Med glatt humör och allt det där. Jag använder den dessutom hyfsat ofta (veckobasis).
Ibland orkar jag inte med mig själv.
Jag var hos frisören i lördags. Och blev väldigt mycket blondare än jag har varit på ett tag. Och fick rakt hår. Vilket inte händer om jag inte är hos frisören.
Sen kom jag först (också unikt) till rummet där jag och teamet sitter. Sen kom kollega nummer 1 och vi pratar inte så mycket, det är lite det vi har gemensamt allihopa… vi älskar inte varandra som mest på förmiddagarna. Faktum är att kollega nummer 1 utbrast ”shit, vad coolt!” högt och sen liksom lite ledsamt och sorgset tittade sig runt om i rummet som en ledsen hundvalp. Så jag frågade om han just då tänkte att ”typiskt, bara Lucia på plats, hon fattar ju ingenting av det här”. Det var så han tänkte, så kan vi sammanfatta situationen.
Sen kom kollega nummer två!
Kollega två (nynnar på ett infanterimarschintro medan han kommer in i rummet): Kolla penntrollet! Du har varit hos frisören!
Jag (med en ton som om jag aldrig blivit älskad eller uppskattad): åh, du såg! Han där (pekar anklagande) har inte sagt någonting!
Kollega två: Det är för att jag inte har något hår som jag lägger märke till sånt.
Följande konversationer arkiveras under anledningarna till att jag älskar mitt jobb.
Systemutvecklare 1: Lucia, har du koll på vad du ska fråga efter?
Jag (tjoandes medan jag går ut ur rummet): absolut!
Systemutvecklare 2 (skrikandes med en eventuell lätt oro i rösten): du förstår att vi även behöver strukturen och inte bara innehållet?!
Jag: absolut!
Ibland är det tydligt när de skrattar åt mig. Ibland är det tydligt när de curlar mig.
Just i det här fallet känner jag att det var lite otydligt faktiskt.
Jag är alltså konsult.
Som konsult ska man tidrapportera. Varje månad (eller, egentligen varje vecka men nu ska vi inte trassla in oss i komplicerade detaljer).
Jag insåg just att den sista i månaden infaller på måndag (som är en röd dag) så jag behöver tidrapportera senast imorgon.
Bloggen och jag (eftersom jag är bloggen) känner sig mycket hedrade över att kunna presentera Jesper Åström som gästbloggare. Han och jag träffades för första gången på Sprängkullsgatan 19 i Göteborg. Nu ses vi inte så ofta men jag följer honom eftersom jag gillar människor och jag gillar i synnerhet människor som är passionerade i vad de gör. Och det är Jesper.
Jag tror det började när jag var 14 år. Mitt samlande på prylar. Jag satt och kollade på TV-shop en eftermiddag innan min mamma kommit hem. På den tiden fick ju barn inte se på teve mitt på dagen. Så det var dubbelt kittel i magen. Bus, för att jag inte fick. Dopamin, för det jag faktiskt såg.
Flying Lure. Så hette produkten. En gummijigg som simmade ifrån dig när du kastade ut den i vattnet. Fisken sa mums.
På min sida rutan kändes det självklart. Jag måste bara ha den. Denna fantastiskt onödiga men ack så sinnesfridsnödvändiga pryl. Flying Lure. 400 kr (och jag lovar dig att det var typ motsvarande vad en miljon är för mig idag) och ett telefonsamtal senare var saken biff.
Man handlade med postförskott. Något jag redan på den tiden tyckte var riktigt jävla otrevligt. Inte nog med att jag var tvungen att betala för produkten. Du var även tvungen att betala frakten, gå till ett postkontor och hämta upp den. Dumt. Redan då började min hjärna hitta andra lösningar på problemet.
För det blev inte bara en produkt från TV-shop. Det blev två, tre, fyra, fem. Ett tag köpte jag allt utom smycken. Och då ska du veta att jag i omgångar var riktigt fattig. Jag visste att prylarna var kassa, men det var köpandet som jag tyckte var roligt. Drömmandet om att en dag själv ha en egen produkt som såldes via TV-shop.
Åren har gick. Jag har smygtittade på det som nu heter Twins flera gånger i veckan. Varje vecka. Jag handlade mindre men jag drömde lika mycket. Men jag fortsatte arbeta som konsult. Förstod inte riktigt varför, då mitt egentliga intresse låg i produkter. Jag vill inte jobba med människor. Jag vill jobba med saker, prylar, innovation och förändring. Inte med folk. Vill jobba med massorna som likt mig själv helt utan skäl köper saker de inte behöver.
Men jag förstod ganska tidigt att jag behövde ta ett första steg. Att hoppa ned i båten på en gång och hitta på en egen produkt skulle kosta alldeles för mycket pengar. Pengar som jag inte hade. Pengar som jag aldrig kommer se. Om jag inte börjar samla dem på hög.
Det fanns en annan kläm. Jag behövde förstå mig på retail. Vad det är som får folk att handla. Vad det är som får dem att köpa igen och igen och handla mer för varje gång. Tills då hade jag ju bara haft mig själv. Och retail är knappast något du lär dig på Förvaltningshögskolan i Göteborg där jag träffade Lucia… som är ägaren till den här bloggen och ett av två skäl till att jag skriver den här posten här.
Nej. Jag behövde lära mig detta själv. Efter inläsning och träning och testning började jag så smått ge råd till andra om hur de skulle göra. Egentligen utan att veta om det skulle fungera eller inte. Men det gjorde det.
Och efter en tids slavande för mammon inom reklambranschen – något som nära nog tog död på allt jag stod för – började jag planera ett första move. Jag hade cash som jag fått genom försäljningen av min andel i reklambyrån. Jag hade tid då jag satt på arslet i en småstad i norra Texas – en plats jag flyttat till för att lika mycket gömma mig som att vara en del av min stora förälskelses liv.
Så en dag plingar det till i min inkorg. Det är ett mejl från min kära vän Stefan. Han frågar om jag har lust att köpa en sajt. Jag tänker. Vad kan han nu mena. Han vet ju om att jag är lite trasig efter att ha skapat kampanjer i för många år. Sajter var nog det sista jag egentligen ville arbeta med.
Men så började han beskriva den sajten han ville sälja. Jag började göra efterforskningar i tillväxt och potential. Sajten handlade om rabattkoder. Sådana du kan använda vid köp av produkter för att göra dem billigare. Jag tänkte igen.
Varför rabattkoder? Läste ännu mer och gjorde några test. Efter ett tag insåg jag att mitt intresse för mekaniken kring rabattkoder höll på att ta över mitt liv. Det brann inom mig. Ett brinn som jag inte känt på väldigt länge. Ett brinn som nästan kunde jämföras med det bus och dopamin brinn som jag känt en gång när jag suttit framför teven och tittat på Flying Lure.
Jag brann för en produkt. Och även om inte produkten var fysisk så skulle den kunna vara min egen. Jag skulle kunna hjälpa företag att få fler kunder och jag skulle kunna hjälpa mina kunder att fatta beslut om sina köp. Genom min produkt. Den visuella. Den förbarmande. Den rabatterande, rabattkoden, skulle jag kunna ge shopoholics som mig själv en smidigare resa i valbarheten kring olika produkter.
Mitt beslut blev enkelt. Jag slog till. Och även om det inte var några 400 kr mitt köp kostade, så kändes det lika jäkla bra. Stor risk. Mycket pengar. Men jäklar vad det brann.
Såhär mer än två år efter att jag köpte webbplatsen rabattkod365.se har jag ofta tänkt på skillnaderna mellan mitt första brinnköp och det senaste. Min kärlek till sajten och att jag faktiskt gör riktigt bra med pengar på den. Att jag jobbar med konstanta förbättringar och att jag tjänat igen min investering. Allt sådant som inte fanns vid mitt första köp via TV-shop. Det var en waste of time and money. Det jag har nu är så mycket bättre.
Nu är det bara ett kapitel kvar i vår relation… och det handlar om hur länge jag vill jobba med den. Andra saker har börjat brinna omkring mig och jag känner att jag har möjligheten att använda mitt kunnande för att växa mig själv och mitt företag. Jag vet inte. Men min kärlek till Flying Lure varade i ett par dagar. Min relation till sajten har varat i två år. Nästa köp kanske blir det sista jag gör i livet. Who knows?
Min morgon började i ottan (vi snackar svintidigt alltså) och utanpå det traumat så slet jag av ena öronsnäckan på hörluren så har nu bara ljud i min ena hörlur. Låt oss inte gå närmre in på hur det hände… alla har väl hört den där historien om en kraschlandning, en hörlur och ett element som gick in i en bar?
När jag kom till kontoret så såg det ut såhär eftersom jag och en kollega skulle hålla frukostseminarium. Mitt muttrande om när på dygnet man bör förlägga seminarium kommenterades med ”vi förstår det Lucia, såhär tidigt på kontoret har ju du inte varit sen sist du höll ett frukostseminarium”… i ett tonläge som inte direkt andades förståelse.
Hur som, det var riktigt roligt och alla verkade nöjda och glada. Det är ett så fantastiskt koncept, att få kötta på i över en timme om saker man gillar. What’s not to like?
Sen fick jag ett paket. Ett sånt där paket som man får från vissa typer av hemsidor där man väljer ut vad man vill ha, fyller i lite adresser och kontonummer och sen trycker på ”beställ”.
Sheryl Sandbergs ”Lean in”. Jag är både väldigt förväntansfull och skeptiskt inställd till den här boken.
Sen satte jag mig i möte om pågående projekt och funderade lite på hur jag skulle tolka det att ingen ville sätta sig bredvid mig. Mötet slutade dock lyckligt med konsensus och en gruppkram lunch.
Sen kladdade skrev jag viktiga saker på en whiteboard men det fastnade inte i kameran och nu måste jag in och grotta i Excel och då vet man med säkerhet att det kan gå precis hur som helst.
Sammanfattningsvis: en himla bra vecka.
Idag leker arbetar jag med min nya Matrix Switch.
Om det får mig att känna mig lite, lite tuff så jag springer runt och säger detta om och om igen?
”You take the blue pill, the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill, you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes.”
Ibland kan jag ifrågasätta min egen timpenning faktiskt.
