Humble & Bug

På förekommer anledning. Ni vet i gratistidningar och så där det finns kontaktannonser? Typ man söker kvinna, kvinna söker kvinna etc etc. Jag tycker den typen av annonser är ganska underhållande och påfallande ofta gillar personen som skriver ”långa skogspromenader”. Inget fel i det men igår (under just en lång skogspromenad) så slog det mig att det finns så mycket mer innebörd i detta.

Låt mig exemplifiera. Tycker man t ex att en skogspromenad är en sådan där promenad när man helt random går ut i skogen och liksom inte bryr sig så mycket om stigar och underlag. Typ såhär.

Eller tänker man mer i formen av att man ska gå i skogen fast på en liten trygg och säker stig?

Eller är det den tredje typen av lång skogspromenad som jag identifierat… den där man går på det väldigt breda underlaget och har skogen lite mer charmigt brevid sig?

Inte så att jag vill lägga någon form av värdering i den ena eller andra formen. Det är bara det att den sistnämnda då INTE ger upphov till lika mycket broms- mygg- eller myrbett. Så ett litet tips är att när någon frågar om ni vill gå ut på en skogspromenad… rekognoscera typ av promenad och klä er därefter. För offroad hard core skog så rekommenderar jag heltäckande overall.

Det är något som gått och känts fel här hemma den senaste tiden. Eller, inte fel, mest lite märkligt. Och jag har liksom inte kunnat sätta fingret på vad det är som gnagt i mig. Tills nu. Konstigt att man kan vara så blind för något som funnits där framför en, hela tiden och i varje rum. Min självbild är i grunden helt chockerad.

Jag har utvecklat gröna fingrar! Helt sjukt men ALLA krukväxter blommar och har fullt med skott. Orkidéerna är lika perfekta som en rollfigur i Sjunde himlen och övriga blommor (lite oklar över vad jag har här hemma faktiskt) strålar som aldrig förr.

Det här är extremt stort, jag har varit lika effektiv i korta och snabba mord på mina blommor som en ninja i en splatter-film. Hade blommor haft ett land hade jag blivit diktator direkt. Jag har nog spenderat ett mindre lands utlandsskuld på blomsteraffärer.

Hur gick det här till? Kommer det hålla i sig? Kan man liksom träna upp såna här supertalanger?

Nu ska jag öva upp min telepatiska och/eller telekinetiska förmåga. Verkligen spännande.

Ett annat sätt att formulera föregående inlägg hade ju varit att säga som vilken vettig person som helst. ”Jag har semester, ses efter sommaren”. Men har man (läs jag) inget jobb att obsessa över så måste ju man (läs jag) vara lite pretentiös någonstans.

Ds.

Jag är just nu utan jobb. På det där lyxiga och självvalda sättet alltså. Har avslutat mitt förra och har en rätt så lång paus innan jag börjar mitt nya. Hela jag har på världsrekordtid sjunkit in i ett tillstånd där jobb inte finns. Helt fantastiskt faktiskt. Känner mig otroligt privilegierad. Tror mitt nya koncept ska bli att säga upp mig inför varje lång semester.

Jag är tämligen analog när jag inte jobbar, twitter får knappt ett getöga och RSS:en tickar uppåt i antalet olästa objekt snabbare än en super sonic car. Kombinationen av inget jobb i tankarna och det analoga gör att bloggandet blir eftersatt. Och jag är inte så himla sugen på att dela med mig av vad en analog humblebug har för sig. Eller, det är jag såklart men jag låtsas ju ändå att den här bloggen handlar om mitt jobb. Då blir det himla svårt att hitta vad jag egentligen vill dela när jobb inte är i fokus. Det är inte min grej att pumpa ut bilder på picknicks och skärgårdsidyller. I alla fall inte 100% av mitt bloggande. Jag vill ha det där jobbliga som fokus… och det mer personliga som ett inslag. Nu är min livssituation det omvända.

Så. Jag tror att jag måste deklarera att vi har en paus i förhållandet, bloggen och jag. Kan tänka mig ett par sporadiska besök för att hålla liv i förhållandet men annars kickar vi igång igen i augusti.

Humblebug has därmed gone fishing. Inte bokstavligt talat alltså, för jag tycker hela den här mask-på-kroken-grejen är lite utanför mina ramar. Men ni vet, bildligt sett. Såattsäga.

Vi ses en annan dag.