Dags att bjuda på det som brukar vara en storfavorit här i bloggen, nämligen helgen i bilder. Eller, jag har ingen aning om ifall ni tycker det är en storsuccé men helt klart så går läsarantalet upp under helgen. Och det måste ju tyda på min e n o r m a frekvens och det innehållsmässiga i vad jag levererar. Såattsäga. De som eventuellt följer mig på Instagram kan nog sluta läsa vid det här laget för det mesta är redan publicerat där. För er andra, välkommen till min helg.
Helgen började med musslor. Jag fullkomligen älskar alla former av skaldjur… utom krabba, det är det enda jag inte lärt mig gilla (ännu?). Utöver det så börjar nog hjärtat slå lite extra av precis alla former av skaldjur. Inser att det kan uppfattas som ganska provocerande, men det förtjänar ett helt eget inlägg.
På lördag förmiddag så plockades en liten kaka upp… och här kan man väl säga att det finns två typer av föräldrar här i världen, de som fyller sina barn med nutellamackor innan barnvakten kommer och de som inte gör det. Ni kan ju själva gissa vilken form av kaka jag fick.
Vad gör man med en liten kaka en junilördag när regnet fullkomligt öser ner frågar ni kanske er. Well, självklart är den enda rimliga destinationen Skansen.
Lilla kakan var ett litet A-barn och åkte inte på sin ”handledare” (dvs mig) en enda gång.
Lilla kakan var sjukt duktig och promenerade väldigt långa sträckor utan minsta gnäll. Däremot kan ju framhävas att hon inte var det minsta givmild mot undertecknad som ivrigt försökte kidnappa paraplyet under precis hela vistelsen…. allvarlig, jag hade skinnjacka och tygskor… OCH är ett penntroll! Hon hade ju för bövelen både luva, regnjacka OCH paraply. Är inte ett dugg oroad över hennes kapacitet till framgång här i livet. Medmänskligheten kan man ju däremot fundera över. Men jag är inte bitter!
Vi såg helt vidrigt tama ekorrar som hoppade upp och helt ogenerat satt och knaprade brända mandlar. Kaniner, hamstrar, ekorrar och råttor. Burr, kan inte förstå hur man väljer att ha dessa gnagare som husdjur.
Lilla kakan vurmade överhuvudtaget ganska mycket för djur som var utanför inhägnaderna. Till exempel var hon oroad över alla sniglar som befann sig mitt i trafikanternas väg och proklamerade med hela lungorna till eventuella förbipasserande att ”gå inte på snigeln!”. Klokt råd på alla sätt och vis, kan inte se att någon skulle vilja trampa på en snigel faktiskt.
Efter timmar (okej, smärre överdrift kanske) av promenerande så nådde vi äntligen fram till lill-Skansen och ett av delmålen för dagen, att lämna ett gäng nappar. Förstå paniken i min mage när jag först identifierade att nappmaskinen var trasig.
Som tur var är inte lilla kakan läskunnig och det fanns ett ”nödinkast” så napparna kunde kastas och alla var nöjda och glada. Till ungefär ett dygn senare när lilla kakans pappa undrade om lilla kakan själv skrivit under sitt diplom och antydde att min handstil på något sätt var i led med en 3-årings.
När napparna var kastade så var det dags för nästa mål för dagen, att se ”den där jävla järven”. Även det lyckades (jag lovar att man ser svansen på bilden nedan om man bara photoshoppar och liksom kisar jättemycket).
Efter järven så ville lilla kakan åka bil. Och även här kan man utkristallisera två typer av människor. De som säger nej till lilla kakan då kakan ansågs vara för liten för att åka utan en vuxen person (under hällregn)… och de som helt enkelt ger lite extra dricks på biljettpriset så att lilla kakan får uppleva sin livs dröm… i ensamhet. Jag tycker inte vi ska döma någon av dessa personlighetstyper, nu åkte jag inte banan själv men av det lilla jag såg så bedömer jag att det var högst en till två svängar som var lite våldsamma. Som vanligt är det inte lilla kakan som förekommer i nedanstående bilder och historen bygger absolut inte på en verklig händelse. Och om ni saknar en tredje form av människa, nämligen den som åker med sitt barn i en pytteliten bil i hällregn så vill jag bara säga att då bör den människan med största sannolikhet ha ett förvaltarskap kopplat till sig.
Sen hände något konstigt med min kamera och det såg ut som om lilla kakan fick åka en andra gång i en annan bil men det är ju välkänt hur dålig kvalitet mobilkameror är av idag så det förstår vi ju alla att så inte var fallet.
Sen såg vi bland annat lite renar, sälar, fuskälgar (älgkalv), mean machine mördarmaskiner (kanadagäss) och björnar. Någonstans där tröttnade vi simultant allihopa och började fokusera på att vi ville hem snabbast möjligt. Sagt och gjort och simsalabim så var vi hemma typ två timmar senare tack vare att Stockholm är världens sämsta stad att köra bil i.
Väl hemma tog vi på oss torra kläder, lagade köttfärssås (sjukt enkelt, man bara har i tomater och ”köttfärssås” så är det klart sen) och åt lite lördagsgodis. Är det inte helt fantastiskt (eller enbart omodernt?) att den traditionen kvarstår?
Efter köttfärssås, nagellacksmålning, lördagsgodis och ”boom boom dance” (seriöst, skaparen bakom teletubbies måste ha knarkat duktigt mycket) så tyckte jag att det var läggdags.
Efter att nagellacket hade torkat extra mycket (seriöst, har nygjorda väggar) så petade jag ner lilla kakan i sängen med ett väldigt pedagogiskt verktyg… som tidigare sagt, ser väldigt allvarlig på det här med föräldraansvar. Lilla kakan fick alltså min ipad med sig i sängen, givetvis inställd på ett otroligt pedagogiskt utvecklande och lärande i fokus-app förinställt. Nämligen youtube och Jordgubbslisa. Jag kan förstå om ni inte ser det pedagogiska med att låta lilla kakan se en liten vidrig könsstereotyp (med ”perfekt” fysiskt uppbyggda ”kompisar”) figur med avskyvärd attityd och åsikter vara en förebild. Men jag tror faktiskt det finns en större lärdom ett större värde i att jag slipper se sådan skit och lilla kakan somnar snabbare (utan mig). Sagt och gjort, hon somnade faktiskt jättesnabbt framför det pedagogiska verktyget. Inte så att jag vill skryta om min insats eller så.
Nackdelen med små individer är att de är fullkomligt lömska och cirka fem minuter efter den här bilden är tagen så lyckades jag själv slockna som ett litet ljus i orkanvind… för att vakna av en fot i ansiktet nästa morgon klockan sju. Men vad gör väl det när man har jordgubbslisa nära till hands?
Efter några timmars repitition av samma klipp av jordguppslisa (det är allmänt erkänt att barn stimuleras av repitition) så skjutsade vi hem lilla kakan. Tyvärr var vädret fortfarande skräp och våra fribiljetter till Tierp och EM-kval i dragracing var tvunget att ställas in. Inte alls okej vädret, inte alls okej.
Ungefär så såg den här helgen ut.
