Humble & Bug

Alla älskar Draw Something! Om den inte startar automatiskt så tryck på bilden.

Idag när jag kom hem väntade en avisering om att jag hade ett paket att hämta ut. Glad i stegen gick jag till ICA med en avi i handen.

Och döm om min förvåning när jag såg att mitt paket var ”extremely urgent”. Sen tänkte jag efter och var inte lika förvånad, jag är ju faktiskt SJUKT viktig.

Efter att jag i lugn och sansad takt öppnat paketet så höjer man ju lite ögonbrynen när man inser att det förmodligen är ett paket med högkvalitativt sydamerikanskt heroin (kokain?) som ligger i paketet.

Fast sen la jag 45 min på att klippa sönder all tejp och insåg att det ju faktiskt låg något sjukt sött under all tejp. Nämligen ett paket!

Och inuti paketet låg kanske världens finaste geometriska halsband!

Dagen ägnades åt att skriva acceptanstester, lite kollektivtrafikstrul och utbildning i kravdokumentation och kravvalidering. Kvällen åt en underhållande aw med kollegorna där det bland annat hölls en hastighetstävling i vem som twittrade snabbast, en vikmobil anno äldre eller en iPhone 4s. Mycket underhållande.

Vikmobilen utsåg sig till segrare men jag känner att ytterligare prestandatester behövs. Intressant att notera var att en äldre mobil ansågs enklare att twittra från än en (så kallad) smartphone som inte var självvald. Tror det ligger väldigt mycket i det uttalandet. Sen vet nog alla hur mycket jag förespråkar BYOD.

Nu ska jag testa min avdankade kompetens inom juvelerarbranschen och försöka korta armbandet på min nya klocka. Kan gå precis hur som helst.

Wordfeud är passé och Draw Something det nya svarta. Jag måste erkänna att jag tycker Draw Something är oerhört charmigt trots att appen buggar ganska mycket. Bra mycket roligare än Wordfeud. Fast jag tycker man borde fått fler grundfärger än svart, gult, rött och blått.

Har ni märkt att det går en hel del reklamfilmer om löpning och friskvård i allmänhet just nu? Våren, nytt liv, beach 2012 och bla bla bla. Same procedure every year. Jag reagerar i synnherhet på en reklam.

När Johanna är ute och springer ser det nämligen ut såhär:

Och jag vet inte hur ni fungerar, men för mig har beröm och uppmuntran aldrig varit den bästa sporren när jag ska attackera en backe. När jag pushar mig själv finns det väldigt många scenarion som spelas upp i mitt huvud och att det springer några former av marathonlöpare brevid brukar aldrig vara fallet faktiskt. Skrikande arméinstruktörer fungerade däremot alldeles utmärkt (livs levande alltså). Den här våren har jag dock inte tid (läs lust) att i sex veckor ge upp hela mitt liv (men jag rekommenderar konceptet varmt för den som funderar att pröva på, sjukt bra träning). Så jag har hittat något nästan lika bra. När jag är ute och springer så är jag mitt uppe i en pågående zombieapokalyps! Det ni. Jag använder mig nämligen av appen Zombies Run!

Gamification goes löpning. Medan jag springer så berättas en historia och jag samlar in saker som används för att göra min bas bättre och större. Och så lite zombies här och där. Varje berättelse är ett par minuter lång och mellan det så lyssnar jag på Spotify. Det kräver ingen aktivitet från mitt håll (förutom löpningen då).  I like it. Vore dock finfint om den kunde GPS:a lite mer information om min löpning och samtidigt vara mer som Runkeeper. Men gänget bakom är precis i uppstarten så jag tror nog vi kan förvänta oss avsevärd bättring.

Tidsinställningen fungerar. Vi ber om ursäkt för all eventuell missvisande information och oroväckande detaljer.

Jag gillar bilar och motorfordon i allmänhet… och jag är oerhört förtjust i Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May som programledartrio. Så passande nog hade jag biljetter till gårdagens Top Gear Live i Globen.

De (minus Richard Hammond som ersattes av inte helt olike Martin Björk) rullade in på sitt sedvanliga kugghjul.

Visade helt overkligt snygga bilar. Overkligt.

En och en annan skicklig fickparkering (i ganska hög fart också) och bilshow blev det givetvis.

Samt en kille som var lätt i stegen helt sonika hoppade över lite go-carts och även en bil. Trés parkour. När man ändå är ute och springer liksom.

Mycket underhållande kväll och bra arrangerat.

Bloggen har ett problem. Bloggen har gått och blivit sjuk! Ungefär lika olägligt som om man har hela ens karriär på spel och så behöver man vabba, typ så illa är det.

Den här bloggen har ju en ganska übercentral funktionalitet jag inte klarar mig utan. Möjligheten att tidsinställa inlägg. Ni föredrar att läsa min blogg på dagtid och jag har ett behov av att skriva på kvällstid. Och nu verkar den funktionen vara ur spel! Kris & katastrof.

Det här är således ett test om jag skriva utkastet på dator och sen tidsinställa i mobilen. Inte alls meckigt.

Teknik måste vara användarvänligt och integrerat i vardagen om man ska förväntas bidra. Det finns inga sällananvändare eller ”åskådare” (den allra största delen av sociala medier och en otroligt viktig del) som skulle acceptera något sånt här. Man skulle lägga ner direkt.

Men jag viker mig inte i första taget, by the power of grayskull liksom!

En låt som för övrigt är perfekt för mig för att få till ett bra tempo när jag springer är bitter sweet symphony. Det är som om mina fötter och the Verve är som gjorda för varandra när jag slår ner foten på exakt rätt beat och får tryck i nästa steg.

Nu när alla telefoner ser exakt likadana ut och ett genomsnittligt hushåll består av ungefär 142,1 små svarta prylar så är det väldigt praktiskt att skärmarna är lite kraschade och smashade. Jag menar.

Hur sjutton skulle jag annars kunna urskilja vilken telefon som är vilken om jag inte kunde se de olika splittermönstrena?!

Och kom nu inte dragandes med det gamla vanliga tjatet om att man ska packa in sin telefon i en massa tjock plast.