Äkta kärlek är när han sorterar TP-plupparna i färgordning (som de dyker upp på spelplanen) helt självmant.
And by the looks of it har jag tur i både spel och kärlek. I’m awesome.
(Skulle man eventuellt inte känna sig lika uppe bland molnen som jag idag så kan man köpa sig till solglasögen här. Om det verkligen förändrar humöret till det bättre förtäljer dock inte annonsen)
Jag har tipsat om Chacho Pueblas ”Grandmother tips” förut. Jag tycker kombinationen av en äldre person som håller upp budskap om ”moderna” sociala medier är helt fantastisk, en riktig fullträff. Nu har det kommit en del två och budskapen håller lika bra klass som tidigare. Lyfter vilken presentation som helst.
The Artistifier är en tjänst som gör vilket youtube-klipp som helst till en svartvit stumfilm (du kan lägga till bildtexter). Ganska snyggt gjort men musiken går en ganska snabbt på nerverna.
Jag har ju tipsat om otaliga skins och diverse väskor för teknik… men har fortfarande ingen optimal lösning för min egen teknikpark. Det tänkte jag ta och ändra på genom att börja med att beställa skins till mina två telefoner och ipad. Men uj vilken beslutsångest jag har. Just nu råder något av en terrorställning mellan följande alternativ (alla motiv finns för ipad):
What to focus on – Marc Johns.
If I had arms – Marc Johns (ja, jag gillar Marc Johns).
Falling into a beautiful illusion – Violet D’art.
Coney Island Beach – Minagraphy.
Och sist men inte minst, Annika Bäckströms Men kom då från Weskin. Beställde ett personifierat Weskin som julklapp till någon och jag kan verkligen rekommendera dem. Bra kvalitet på fotot och snabb leverans.
Jag behöver minst fyra telefoner (alternativt fler ipads) till för att det här ska gå ihop sig. Det kommer bli jättedyrt.
Bloggen vill ju inte skriva någon på näsan eller så… men vad var det jag sa?!
(sen kanske det inte var en högoddsare eller så men ändå)
Nu får det vara nog, jag lägger ner ”febphotoaday, när man ombeds fotografera sitt badrumsskåp känner jag att jag har fått nog. I ett retroperspektiv så var det inte speciellt givande för någon och alldeles för ofta skapade jag meningslösa inlägg. December månads utmaning var hellish, men den utvecklade mig åtminstonde… och ni gillade den. Jag har letat länge efter en fotokurs som har ett mer tematiskt innehåll och jag antar att #febphotoaday var ett sätt att ersätta det behovet. Fel av mig, fota är superroligt men den här bloggen handlar primärt om att producera text.
Dock jobbar jag just nu på ett alldeles eget koncept, ett månadstema som har med mitt jobb att göra, 30 dagar om saker som berör mitt jobb. Lägg gärna en kommentar om ni skulle vilja se mig skriva om något speciellt utifrån det jag jobbar med.
Om man googlar på världens sorgligaste sång så får man upp Bruce Springsteens ”The River”. Det blir denna veckas fredagssång för idag rinner krokodiltårarna. Jag skulle egentligen ha suttit på ett tåg till Göteborg men min stackars vän som jag skulle besöka blev sjuk så vi skjuter på det hela några veckor.
Det är inte speciellt synd om mig, men ni vet hur det är när man ser fram emot något som sen inte blir av (just då). Mest synd är det om stackars sjuka K. Så en fredagssång till henne idag.
Bilder är något jag kan leta efter till förbannelse. Nästa bild kommer vara den perfekta och så letar man i en timme till. En enkel tjänst som jag bland annat använder mig av är jpg.to som är ett eminent stöd när man vill hitta förslag utifrån ett tema. Det är hur enkelt som helst, skriv in vad du söker efter och tryck enter. Typ ”crying”.
Och hoppla så får du ett bildförslag på gråt.
Skriver du /r efter URL:en så får du nya förslag så fort du uppdaterar sidan, alltså såhär: http://crying.jpg.to/r.
En sökning på ”jump” gav följande bild.
Jag tycker väldigt mycket om Instagram, att se en ständig bildström och ibland skicka upp ett foto gör mig glad och det finns bara positiva känslor med Instagram. Tycker om att följa bildberättelser på det sättet. Hur som helst så är Instagram ganska mycket av en succé och det finns gott om kringtjänster. T ex har Blurb stöd för att göra en fotobok av alla bilder.
Nu kan man även spela memory med sina bilder genom appen InstaMatch. Ladda ner appen, logga in och så kan du antingen spela memory med dina egna bilder eller para ihop bilder som matchar. Kul ca en halv minut som vuxen, kanske bättre för barn? Snyggt är det hur som helst.
Ni har väl inte missat Amazons patenterade 1-Click?! Det vill säga att man med ett klick kan köpa hem en e-bok (eller fysisk bok) från Amazon. Allvarligt, en e-bok (oftast betydligt billigare än den inbundna) på ett (!) klick! Det är som en bal på slottet… och totalt svindyrt om man tycker om att läsa böcker (vilket jag gör) och låt oss inte ens tala ut om när man råkar sitta hemma med ett glas vin i handen (vilket också händer ibland). Jag vidhåller att det krävs lite övning innan man köper e-böcker på samma sätt som man köper romaner på Pocketshop på centralen, men börja med litteratur kopplat till ditt arbete så lovar jag dig att du snart är fast. Jag har all min arbetslitteratur i min dator, min ipad och i min iphone. Samtidigt! Tillgängligt hela tiden med andra ord och ingen extra tyngd att släpa på. Böcker vs molnet 0-1. Det sparar mig massor av tid hos kund att jag alltid kan leta i mitt bibliotek oavsett device. Sen har jag i och för sig ett yrke där jag använder en hel del referens- och inspirationslitteratur. Så är det inte för alla.
Kvällens litteratur som jag laddat ner är en bok om integritet på internet. Såg den tidigt i höstas och glömde bort att spara länken, har sedan dess googlat ihjäl mig efter den. Och så ikväll hittade jag den. Lyckan är total. Så här gick det till konkret. Jag hittade boken, tryckte på 1-click och därefter öppnade jag min Kindle-app. Tada! Under en halv minut och boken var läsbar.
Det var Andreas Ekströms artikel som inspirerade mig att ladda hem boken med Jeff Jarvis, han (eller kanske båda) verkar vara en herre helt i min smak:
Följ mig inte på Twitter! Läs inte min blogg! Det går bra att välja bort det. Den läsare som tyckte att jag överdrev min öppenhet hade ju snarare överdrivit sitt lyssnande.
Jag återkommer med utförligare recension när jag läst den. Men är det något jag kan lovorda så är det nedladdning på Amazon.
Sverige är ju ett land där vi är oerhört förtjusta i möten. Förmöten, planeringsmöten, avstämningsmöten, beslutsmöten, nätverksmöten, kravmöten, projektmöten och så vidare. Ibland är det effektivt och andra gånger mer frustrerande. Skulle man av någon anledning vilja öka på sin frustration i ett ineffektivt möte så rekommenderar jag tjänsten ”Meeting Ticker”. Du fyller i antalet deltagare och ett genomsnittligt timpris, sen är det bara att trycka på start.
Voila! Din möteskostnad.
Självklart finns det även appar som räknar ut kostnaden för möten.
Nu är jag inte säker på att jag tycker detta är en helt igenom korrekt eller ens vettig metod men lite då och då tror jag det är bra att man tillsammans frågar sig själva om just detta möte eller mötesform genererar bästa nyttan?
Byggnaden jag jobbar i är svart och med mycket glas. På baksidan av huset har vi ett hotell som granne så ibland kan man råka se en flash av både det ena och det andra. Lite vardagsedge kan man nog kalla det.
Eller, jobbar förresten, jag skulle vilja säga att egentligen jobbar jag inte i den här byggnaden. För när jag jobbar med mitt ”riktiga jobb” så är jag hos kund, det är också hos kund jag har det som allra roligast. Inte för att jag inte gillar min arbetsgivare eller mina kollegor, utan för att det jag gör (projektledning mestadels) har bäst förutsättningar när det bedrivs på plats. Och när det är värdeskapande så blir det också roligt, så jag sitter hos kund 100% och kommer in på ”mitt” kontor när det behövs.
Vad gör jag då i den här byggnaden om jag inte jobbar här? Jo, jag träffar mina kollegor och min chef för möten och sådant som rör vår interna utveckling. Jag hämtar post-its, pennor och plast (viktiga grejer som konsult) och så socialiserar jag såklart. Idag t ex planerade jag en intern presentation med en kollega och så fick jag mig en lektion i hur man twittrar med en vikmobil, fantastiskt underhållande.
En annan typisk praktisk grej med att vara på kontoret är att man kan få koll på var ens kollegor befinner sig. Eftersom vi är konsulter så älskar vi lean:ade processer och scrum- och kanbantavlor av alla sorter. Agila arbetssätt ni vet – sjukt hippt just nu.
Idag har jag gjort mig själv en stor tjänst… tycker jag själv i alla fall. Jag har gått ur alla grupper jag var medlem i på LinkedIn. Jag tycker verkligen inte att de har skapat något värde. Det var svårt att följa diskussioner, formatet man använder känns väldigt passé och diskussioner modereras alldeles för dåligt. Och framförallt ligger det för lite planering och strategiskt tänk hos de som skapar grupper. Först tänker man till, den gyllene regeln för det mesta här i livet. Vad ska gruppen innehålla, hur ska den förvaltas och mest viktigt; vilket värde skapar den? Jag kan inte hjälpa det men jag tycker LinkedIns grupper liknar lite medelålders kommunaltant som skapar en ”gemensam” mapp i G (gemensam filserver av enorm karaktär) där alla kan spara ner recept ”som kan vara bra att ha för lite inspiration”. Skillnaden är bara att kommunaltantens mapp inte skickar ut ettriga mail. Och i mappen börjar inte säljare av recept lägga sig i diskussionen om hur man bäst tillagar paella. I båda fallen är sökbarheten i princip lika med noll.
Jag kanske bara har hittat fel, berätta gärna om vilken grupp du följer där du tycker att det skapar ett värde utifrån ditt jobb. Jag tyckte helt enkelt att jag dränktes i meniningslösa mailuppdateringar som bara ville få mig att trycka på en länk för att komma till gruppsidan. Jag avskyr den typen av ondskefulla notifieringar, jag vill aktivt välja hur och var jag ska få eventuella notifieringar, inte få dem nerkörda i halsen. För oftast kommer mailen när jag inte är intresserad och/eller upptagen med annat. Nu hårddrar jag det lite men mailuppdateringar ser jag i princip som spam. Och missförstå mig rätt, de passar inte för mig, men har man själv valt det (t ex alla ni underbara människor som mailprenumererar på min blogg) så är det i sin ordning.
Konceptet med grupper tycker jag är fantastiskt, att kunna skapa en arena där man möts utifrån sitt (profesionella) intresseområde. Men hur fungerande är det i praktiken? Jag har då aldrig hört något referera till att de hittat en bra grupp eller fått en lösning presenterad via kontakterna där. Att göra motsvarande sak men på en egen plattform och istället lägger länk på LinkedIn känns betydligt mer attraktivt.
Jag är rejält sugen på att våren ska komma. Sverige på vintern är inte min grej, jag avskyr mörkret, kylan och hur totalt oinspirerande svensk vinter är som årstid. Det känns som om att vi i november kopplar på någon form av auto-pilot och fram till slutet på mars så slutar vi bry oss helt om färger, form och kläder. En titt på Pinterest och jag slås av hur det jag känner inte återspeglas i min vardag, tunnelbanan till och från kunden kommer liksom aldrig att pinnas på Pinterest om ni förstår vad jag menar.
Så gissa om jag dog lite när Kiel James Patrick landade i min RSS. Det skriker vår, picknicks och skärgården. För att inte tala om att det skulle passa perfekt på min arm.
Även skärpen och flugorna är hur fina som helst. Förstår inte varför inte fluga är mer populärt. Lätt finaste plagget.
Jag är lite restriktiv med att lägga ut bilder på mig själv. Dels är jag enormt fotoskygg och dels så tycker mitt kontrollbehov om att bara ha ett mindre antal bilder ute i omlopp på the internetz. Men en bild jag tycker om är den när jag klättrar runt på raukarna på Gotland under nyårssemestern. Den är inte överdrivet tydlig eller fantastisk rent kvalitetsmässigt. Dessutom är den inte speciellt signifikant för hur jag brukar se ut. Men jag var så otroligt lycklig när den bilden togs att den är värd att lyfta fram som en favorit.
För nytillkomna läsare så finns Gotlandsresan dokumenterad här.

Jag: (visar ett mail från den som är min säljansvarig) Kolla vilket helt fantastiskt fint omdöme min kund har gett om mig!
J: Ojoj! Det var fint. Men ”glad och lätt att jobba med”… har du aldrig varit hungrig hos *kundens namn*?!
Jag: !!!
Jag åker en hel del med SJ och för några dagar sedan fick jag för mig att se vad man kan hitta på för alla de däringa triljader prio-poängen som trillar in. Att ha svart kort på SJ är lite som att ha ett Centurion-kort. Bara det att jag inte har någon skyldighet att betala för kortet. Och det är visserligen inte gjort i titanium. Men Centurion ger minsann ingen gratis kaffepolett på tåget. Tji fick ni.
Skulle man vilja välja något annat än resor och boende för sina SJ-poäng så radas det på hemsidan upp en hel del (ur mitt perspektiv) udda aktiviteter som jag nog aldrig ens reflekterat över att jag skulle vilja göra:
Nja. Jag behåller nog poängen ett tag till. Sen ska jag inte bara såga SJ:s aktivitetspremisser, det svarta kortet är för mig värt sin vikt i guld av en enda orsak, jag får byta tåg utan att boka om min biljett. Det är otroligt mycket värt i min vardag så jag är väldigt glad över mitt kort.
.se genomför varje år en undersökning, Svenskarna och Internet. En av slutsatserna är att svenskar i allt större utsträckning upplever att de ”spenderar för mycket tid på Internet”. Under de senaste tre åren har siffran ökat från 46% till 61%. Det finns inget som tyder på att det finns en beroendeproblematik.
Internet är ju ingen fluga eller ens en plats i min värld, utan Internet består av en mängd innehåll. Och jag undrar lite vilket innehåll det är som man anser att man använder ”för mycket”? Kan man använda Internet för mycket? Vad är alternativkostnaden och vem avgör den?
Jag t ex spenderar mycket tid på Internet (antar jag), att skriva en blogg är inget man gör med lillfingret utan jag lägger ner ganska mycket tid och engagemang för att få ihop det. En direkt effekt av det är att jag läser mindre böcker än vad jag gjorde innan. Det är tråkigt men (för mig) värt det, samtidigt anses det ”finare” att läsa böcker än att driva en blogg. Jag borde träna mer, träffa mina vänner oftare, höra av mig till släktingar och rensa i det där vindsförrådet. Att jag inte tar tag i alla de sakerna har ingenting med min internetanvändning att göra utan beror på andra orsaker.
Nä, .se, jag tycker faktiskt ni får bakläxa på den frågan. Vilket innehåll på Internet är det man anser sig överkonsumera under de 11,6 h i veckan som vi använder Internet (hemma)? Jag är genuint intresserad.
En egenskap jag värderar högt hos andra och i min egen roll som konsult är att sätta sig in i kunders och andra personers taxanomi/vokabulär/informationsmodell. Det behöver inte vara perfekt, mycket kan man gissa sig till enbart genom att titta på en organisations hemsida, eller faktiskt fråga. Vad använder ni för termer inom X? En svensk offentlig organisation till exempel är sällan intresserad av en presentation med engelska termer hur frestande det än kan vara att använda sig av andras (utrikiska) presentationsmaterial. Det kan verkligen förstöra ett intryck eller en presentation är min erfarenhet, för det vi ser på storskärmen är det vi kommer ihåg efteråt. På samma sätt ger det ett professionellt och engagerande intryck att man läst in sig och bryr sig om att använda terminologi som är välkänd och förankrad. Det är värt att lägga ner den tiden och det kommer särskilja dig från andra konkurrenter.
Ibland kan det vara jättesvårt att överbrygga förståelsen mellan en organisations termer och den egna uppfattningen om en specifik term, då är det lite som en kollega till min brukar säga. Då behöver man fråga både en, två och fem gånger vad det betyder för just den verksamheten.
Den skämtsamma ”The Pronunciation Manual” kanske har gått tusen svängar men jag tyckte i alla fall att den var ganska rolig när jag upptäckte den häromdagen. Alternativa sätt att uttala ”svåra” ord. För jag är väl inte den enda som ibland hamnat i situationen att jag snabbt ska försöka uttala något jag inte är helt bekväm med?
Tänk er att komma glad och nöjd till jobbet/lunchen/mötet och berätta om något du är genuint glad över och så möts du av en negativ eller nonchalant kommentar från någon ”välmenande” person i din närhet. Nu händer det ganska sällan men alla har vi nog varit med om att träffa på en energitjuv i vår vardag.
Alla vaknar inte på rätt sida på måndagar. Eller tisdagar, onsdagar, torsdagar eller fredagar heller för den delen. Jag tyckte den här artikeln var ganska klok, om hur man ska hantera människor som är negativa och/eller man inte kommer överrens med. Ta det inte personligt, fundera på vad personen försöker säga (inte hur det sägs) var trevlig tillbaks och slutligen försök att undvika dem är det centrala budskapet.
Min mamma sa alltid att ”hata” är ett väldigt starkt ord, avsky är oftast en bättre beskrivning. Och det finns en hel del grejer jag avskyr att göra…men hatar? Den kom inte helt spontant. Men som av en händelse kom jag på det.
Jag hatar när jag har sönder saker. Och eftersom jag är ganska klumpig så händer det lite titt som tätt, såväl med dyra som billiga saker. Jag behandlar alla föremål med lika värde ;) Varje gång jag råkar välta ut ett glas eller krossa något dyrt så kommer alltid den där dömande rösten som säger ”du måste vara försiktig”. Gud, så jag skulle vilja lära mig utrota den rösten. Jag är inte försiktig, men därmed inte heller oförsiktig. Jag vägrar acceptera den typen av uttalanden.
Jag är klumpig, det är en egenskap. Och egenskaper får man inte anklaga någon för. Men just klumpighet är något som är populärt att ha en nedlåtande inställning till. Därför blir jag lite extra arg på mig själv när jag hör den där rösten.