Mina kvällsplaner blev inställda, och eftersom bokningen handlade om ett privat initiativ med koppling till jobbet så var nog ingen lyckligare än jag att få en obokad kväll. Så nu sitter jag här i bekväma kläder och tända ljus. En date-night med mig själv liksom. Lyllos mig. Extra stolt är jag att jag inte ordnade nya planer utan faktiskt tar en ensam kväll, det är jag ”dålig” på.
Idag gjorde jag även något mycket ovanligt för att vara jag, lämnade alla datorer med koppling till jobbet hos kunden. Kan räkna antalet gånger det hänt på mina fem fingrar det senaste 1,5 året. Och hur läskigt och ovant det än kändes den första timmen så tror jag ändå att jag i fortsättningen ska försöka göra det lite oftare. Men det innebär också att vissa jobbsaker behöver inkräkta på min privata dator och det har jag en tröskel för. Till exempel behöver jag införskaffa parallel desktop för att kunna använda både windows och mac samt en rad länkar till saker som tidrapportering, bokningssystem och miljöer. Sånt jag inte vill se på min privata dator helt enkelt.
Eller ”lämnade” och ”lämnade” datorn, jag gömde dem såklart eftersom jag har ett högt säkerhetstänk inpräglat i mig. Är jag den moderna motsvarigheten till våra far- och morföräldrar som täckte över symaskinen?! Jag lämnar aldrig bilen olåst eller elektronik synlig. Och med elektronik menar jag inte sladdar… uppenbarligen.
Eftersom jag inte har barn så är matlagning ingen direkt stress eller ens en oinspirerande aktivitet hos mig, guldstjärnor till alla småbarnsföräldrar, shit vilket jobb ni gör som producerar mat varje dag som passar unga och äldre och inom ett specifikt tidsintervall. Jag kan laga (nästan) vad jag vill och sådan matlagning slår hämtmat alla dagar i veckan i min bok när det är på såna villkor. Men idag valde jag ändå att hämta med mat hem och valet föll på dumplings med edamamebönor. Sjukt otacksam rätt att fånga på (mobil)bild för övrigt, ser inte speciellt gott ut. Någonstans mitt i uppläggningen av maten blev jag lite fnissig, för just där och då blev skillnaden mellan mig och en modebloggare (förlåt, livsstilsbloggare) så tydlig att jag bara var tvungen att lägga upp en bild här.
Edamamebönor känns som varje storbloggares hetaste maträtt. Det och macarones (fast numer bara om de kommer från pierre hermé i Paris, annars är det lite 2009 över macarons), råbiff, musslor och ostron. Obligatoriskt ackompanjerat av uttryck som nom nom nom och hjärtan.
Alltså. De är gröna, känns nyttiga och är ganska goda. Men kom igen… kan vi tala ut om att de fått en skrattretande hype?
