En nackdel med att plugga på universitetet i en annan stad är helt klart svårigheten att fortsätta ha kontakt med alla roliga och intressanta personer man mött. Människor som man gärna skulle luncha med då och då men som kanske inte tillhör den närmsta kretsen så kontakten slutar i och med det geografiska avståndet. Jag läste på universitetet i Göteborg och det finns många jag tycker det är tråkigt att jag tappat kontakten med (hur naturligt det än är).
En som tillhör den närmsta kretsen och som jag saknar väldigt mycket från när jag bodde i Göteborg är min västkustpärla K. Henne har jag inte tappat kontakten med. Vi träffades på universitetet och sedan dess har vår vänskap överlevt både avstånd och olika livssituationer. Vi ses alldeles för sällan och borde höras mycket oftare, men ändå går det lika bra att plocka upp tråden där man är. Hon har det mest porlande skrattet och den vassaste känslan för stil. Hon är den perfekta blandningen av rak, tuff och empatisk.
Jag saknar K. Dels tror jag vi hade varit riktigt bra kollegor om vi hade fått chansen, men mest av allt så saknar jag såklart att träffa henne live.
Det är ett par timmar kvar av det här året. Jag tänker inte ge något nyårslöfte, men jag tänker ge ett vänskapslöfte. K, under 2012 är det du och jag som ska höras och ses oftare!
Utan att ens blinka så svarar jag Nordkorea. Jag lärde mig läsa vid fem års ålder. Direkt så konstaterades att det skulle skrivas för tidningar, det var den enda karriär på kartan. Ett par år senare så utvecklade jag det till krigskorrespondent. Som vuxen började jag faktiskt på en journalistutbildning i England. Dock insåg jag att den här givna och ”enkla” karriären från utbildning till krig inte riktigt rimmade med verkligheten för journalister. Så jag la den karriären på hyllan. Pragmatikern i mig sa att det inte var värt den kampen som det skulle innebära.
Något som kvarstår är min fascination och intresse för krigshärjade länder och diktaturer. Från hur den politiska makten ser ut, till arkitekturen och människornas levnadssituation. Jag läser det mesta jag kan komma över. Att stå framför Ceausescus palats och se det storhetsvansinnet och lidandet som ligger bakom den byggnaden (världens näst största i sin kategori enligt Lonely Planet), det är en upplevelse man inte glömmer i första taget. Man blir så ödmjuk inför hur bra man själv har det och det gör så fruktansvärt ont att se verkligheten.
Caroline Salzingers avsnitt om Nordkorea i Hälsningar från ondskans Axelmakter är otroligt fängslande. Hon beskriver sin resa till Nordkorea och hur man slog knut på sig för att visa sitt välstånd och lyckliga befolkning… men det hon beskriver är människor som inte vet hur de ska bete sig och arrangerade föreställningar i allt från affärer till uppvisningar av skolbarn.
Så om det fanns en möjlighet att besöka världens mest slutna land så skulle jag ta den.
På en helg så sover jag gärna ut så länge jag bara kan, bäst är att inte ställa någon väckarklocka alls. Jag tycker om långfrukost när man går och köper färskt bröd och halva tidningshyllan och läser dem från pärm till pärm. I bakgrunden skrålar P3, helgen är nog det enda tillfället när jag lyssnar på radio.
Efter frukost blir det promenad i någon stadsdel med kameran i högsta hugg. Möjligtvis (troligtvis) tittar man in i någon inredningsbutik eller antikbutik som man snubblar över på vägen mot ett av stadens museum. Troligast är att ni hittar mig på Fotografiska, Nationalmuseum eller Moderna. Fast nästa år ska jag bli bättre på att bredda mig. Kvällen ser jag helst spenderas med så många vänner som möjligt. Helst på en hemmafest, mest för att mina kompisar bor i så otroligt fina lägenheter men en restaurang funkar fint det med.
På en vardag så föredrar jag att inte ha möten före kl 9, då hinner man piffa och kickstarta dagen optimalt. En perfekt arbetsdag är en lagom balans mellan att vara ganska hektisk men ändå kan man hinna med en lunch med någon trevlig person. Och givetvis ska man slippa tidrapportera! Den perfekta dagen spenderas givetvis hos kunden, det är faktiskt där jag trivs som allra mest.
Jag föddes en sommardag 1980 och växte upp i ett rött hus på landet. Men även på världens hav då pappa är sjökapten. En ganska optimal kombo tycker jag själv. Det fanns ett rött hus med trygghet och kompisar som bodde i grannhusen. Och så fanns det lite lagom spänning när man följde med ut på böljande hav.
Till skillnad mot idag så avskydde jag kjol och klänning och sågs bara i byxor. Mitt intresse för kläder och sånt kom ganska sent. Förstå vilket trassel till hår jag hade! Det var dessvärre aldrig någon som tänkte på att även barn behövde balsam. Eftersom alla mina tjejkompisar hade spikrakt hår (vilket därmed gjorde det trendigt) så brukade jag duscha på kvällen, trycka håret mot kudden så det blev rakt….ställa väckarklockan mitt i natten och vända på huvudet så andra sidan blev rakt. Varpå jag vaknade supernöjd med platt hår högst upp på huvudet och toppar i axelhöjd som var lockiga. Ungefär precis så fult som det låter, men hey, cred till mig som uppfann min egen plattång.
Jag tyckte om att klättra i träd, cykla, åka skidor, gjuta tennfigurer och ”leka” med ångmaskinen. Eftersom vi reste mycket så fick jag en del saker som var lite mer ovanliga i Sverige, till exempel så lärde jag mig massor av engelska på min Speak & Spell. Bland de första engelska orden jag lärde mig var hippopotamus, jag hade en pekplatta med olika utbytbara motiv (bland annat en djungel) som bad mig hitta olika saker, till exempel en flodhäst. Typiskt praktiskt ord. För att inte tala om när vi fick hem en Amiga 500. Giana Sisters, Lemmings, och Leisure Suit Larry #ftw liksom!
Jag älskade att spela sällskapsspel och läsa serier och böcker, fick två bokpaket varje månad och det var lika spännande varje gång att öppna dem. Sen såg man inte mycket av mig under nästföljande dagar.
Jag hängde mest med herrarna Henrik, Anton, Tobias och Anders. De bodde i samma område under mestadelen av min uppväxt, det var inte riktigt cykelavstånd till mina tjejkompisar så enkelheten segrade för det mesta. Vi utforskade träsk, byggde kojor, ramlade i isvakar och ibland slogs vi.
Skolan trivdes jag aldrig helt hundra i. Det var liksom inte mitt koncept. Jag hade ganska lätt för mig men bestående minnen för mig är att jag kunde läsa och skriva innan jag började skolan… och är vänsterhänt, i synnherhet den senare fokuserades det av någon märklig anledning på. Sammantaget så gled jag mig igenom skolan och trivdes ganska hyfsat, men det var först på universitetet som jag verkligen fick en känsla av samhörighet baserat på klasskamrater. Egentligen är det ett ganska märkligt koncept det här med att bunta ihop ett gäng ungar och förvänta sig att de ska hitta bästisar och gemenskap under typ ett decennium baserat på en klassiffra.
Såklart bloggade jag även tidigt i mitt liv. Först på penna och papper och senare även på skrivmaskin. Både dagbok (faktiskt ända tills jag var 25 år) och lite mer freebase i form av långa och komplicerade berättelser och anekdoter om tillvaron. Som pimpades med lite stickers och grejer och stoppades ner i kuvert som luktade frukt.
När jag var liten så dubbades jag till det avskyvärda ordet ”pojkflicka” av omgivningen, personligen har jag aldrig upplevt det så. Jag ville bara vara mig själv.
Idag har jag varit ledig, fantastiskt skönt. Och lite stressigt i och med att #nyårsplanering är i full gång.
Förmiddagen spenderades i affärer med att köpa lite jox som behövs för #nyårsplanering. För såklart jag ”behövde” en ny jacka och mössa.
Vid lunchtid förvandlades city till någon form av inferno så då övergav jag stället för lite tid med en nära anhörig i +70-åldern. Få människor kan med samma självklarhet som seniorer hälla upp ett glas vin till en kl 14 en tisdag.
Efter vin, skvaller, kärlek, bakelser och en hel påse med böcker vinglades det direkt till nästa tillställning. Middag och pitchplanering med herr T. Kvittot tyckte vi hade soul, kärlek och varseguu… i fetstil.
Stället har total radioskugga så imorgon säger jag hej då bloggen och twitter och hej hej böcker. Jag älskar verkligen att läsa böcker men i vardagen prioriterar jag numer bloggen och min RSS så då får läsningen av böcker stå tillbaka lite. Men den här helgen ska det minsann läsas framför brasan! Dessa packas ner i väskan:
Och nej, jag ska inte vara borta i en månad… men dels så läser jag snabbt, över hundra sidor i timmen hinner jag med. Och dels så är det minst en poesibok och en ”inspirationsbok”. Såhär ser listan ut:
Jag får ofta frågor om vilken litteratur jag läser i jobbet och om jag har tips på böcker om projektledning och workshops. Så jag tänkte passa på att tipsa om en bra och väldigt konkret bok om vilka metoder man kan använda för att genomföra olika typer av arbetsmöten.
Den går pedagogiskt och enkelt igenom en rad typer av arbetsmöten (mål, vision, utvärdering etc etc) och hur du genomför dem. Varje kapitel tar upp ett ”verktyg” och dess syfte, genomförande samt den rekvisita som behövs. Ett exempel ur boken kan du se här.
Innehållet är väldigt hands-on och har inga abstrakta lekar eller annat mer ”flummigt” som i viss annan litteratur. Verktygsboken tillhör en av mina största favoriter som baslitteratur och tror nästan vem som helst kan använda sig av den i planering av workshops. Erfaren som oerfaren.
Idag ska jag bli bättre på fotoredigering i Photoshop. Till min hjälp tar jag mina egna bilder och fantastiska moderskeppet.se som har riktigt bra och pedagogiska manualer och hjälpavsnitt.
Den här bilden är tagen på mig under ett extremt kritiskt läge i ett projekt. En sån situation där alla oavsett roll helt enkelt behöver kavla upp ärmarna och göra lite hederligt fysiskt jobb ”på golvet”. Jag kommer inte riktigt ihåg exakt hur eller vad omständigheterna egentligen var. Men där och då sprang jag och en kollega runt i ett tomt hus och aktiverade ca 80 telefonabonnemang manuellt med en knapptelefon i varsin hand. Vissa fungerade, andra inte. Det var fredag och allting var tvunget att fungera på måndagen, något annat alternativ fanns inte. Mitt i all stress och allvar så hade jag fantastiskt roligt och skratten ekade genom korridorerna när vi sprang runt där. Det var så absurt att sitta med en gammal knapptelefon och slå obskyrt långa sifferkoder och sen behöva koppla lite sladdar. Så långt ifrån det jag gör i vanliga fall. Och allt detta iklädd i en partyoutfit för jag hoppades på att hinna på en tillställning till kvällen.
Man kanske inte får säga så här. Men jag kan älska projekt som hamnar i akuta kriser av det här slaget, för det är bland de tillfällen då jag presterar som bäst. Och jag tror vi alla behöver skaka om våra rutiner och få jobba lite med våra händer och kroppar ibland. I projektkriser med teknik som denna inblandad så är det väldigt lätt att se resultat. Telefonen fungerar – lyckat. Telefonen fungerar inte – misslyckat.
Vi tog bilden när vi insåg att vi skulle ro hem det hela och hade lyckats. Och skickade den till chefen. Faran var över och vi kunde gå hem den fredagen och vara otroligt stolta och nöjda med vår insats.
(notera den lilla inbyggda tv:n i väskan. Ganska McGyver va?!)
Men hallå. Jag är ju k r ä f t a. Vi älskar ju allt i vårt hem. Och astrologi är ju sanningens vetenskap. Eller den största bluffen som fortfarande orsakar så mycket idiotiska fördomar om hur människor fungerar utifrån ett datum.
Men jag måste faktiskt slå ett slag för min bokhylla här. Det är en string. Jag är ett stort fan av funkis och senfunkis. Min stil har varit i princip helt oförändrad sen jag var 15 år. När jag vill ha något så sparar jag hellre i år än köper ett annat alternativ. IKEA har mycket fina saker men det som primärt gör att jag inte tycker om IKEA hemma hos mig är att jag vet att det aldrig kommer kunna gå i arv, det är helt enkelt inte av den kvalitén. Och jag har tagit över och ärvt så mycket coolt och fint i mina dagar så varför bryta den treden? Såklart jag har gjort undantag från den regeln, främst på grund av kostnadsskäl. Men på blocket, antikhandlare och lite sparkonton så kommer man ganska långt. I mitt fall så långt att det enda som är IKEA hemma hos mig är tv-bänken.
Åter till bokhyllan. Jag tycker om att böckerna är färgsorterade, det blir till en inredningsdetalj när man väl läst ut boken. Ibland när jag handlar böcker så köper jag en bok enbart baserat på färgen på ryggen. Stor nackdel med att e-handla böcker, de skriver aldrig ut/visar bild på vilken färg ryggen har. Mycket irriterande.
Jag älskar att läsa och botanisera bland stadens bokaffärer. Och antikvariat. Sist men inte minst så gillar jag ytor att ställa saker jag tycker är fina på. Så bokhyllan hamnar absolut på listan över de saker som är mina favoriter i mitt hem.
För er som följt mig några år så vet ni att AlfaLima var någon form av nätverk och blogg riktat mot kommunal sektor som startades av mig och en annan person. Merparten av den perioden känns mest som en kamp med blod, svett och ganska mycket skratt (och om vi ska vara ärliga, en del vin) mot publiceringsverktyg som Yoomla (fy & burr) och WordPress. Vi visste nog vad vi ville men vägen dit var kämpigare än vi insåg. Bara det här med att hitta billiga/gratis lokaler, ta sig tid, lära sig publiceringsverktyg, hitta inspiration och lägga sig på rätt ambitionsnivå för vad vi skulle klara av att leverera. Vi la ner nätverket och bloggen av flera skäl. Från mitt håll var det främst brist på tid och ett nytt jobb som gjorde att energin inte räckte till allt. Beslutet var med stor konsensus och med någon form av hopp (?) att starta på nytt en annan dag. Den dagen är inte nu. Och vi får väl se om den dagen kommer. Helt klart så kommer AlfaLima bli så otroligt mycket bättre om den dagen kommer för nu vet vi mer om vad det kräver. Och vi är mer seniora i våra yrkesroller.
Mellan allt trassel och kämpande så fanns det dock så mycket roligt och kreativt med AlfaLima. Jag saknar verkligen en bloggpartner som hjälper till med driv, inspiration och perspektiv. Och någon som delar ett intresse för utveckling, kommunikation och kvalitet. Och vikten av stil. och estetik. En av anledningarna till att den här bloggen kom till var för att jag saknade AlfaLima och att blogga. Det är såklart lättare att köra sitt eget race men samtidigt mycket tråkigare.
Så. Jag saknar AlfaLima. Men det gör inte så mycket för jag har ju fortfarande Alfa i mitt liv.
(Alfa – jag tänker inte påstå att jag var ens nära att publicera ”surbilden” på oss. Men tanken var rolig).
Jag ber om ursäkt för att fredagssången kommer lite sent. Men som vi alla vet är det den 23 december. Så bloggen behövde faktiskt fokusera på andra saker. Som att hitta den där julklappen jag råkade gömma lite för bra. Och hitta på ett #%&/” rim på’n också. Samt inte minst att jobba. Men nu är jag lös och ledig.
Det hade varit frestande att lägga ut en julsång. Men för många år sen lärde jag mig att aldrig använda mig av årstidsliknelser i workshops, presentationer och sånt. Man har helt enkelt ingen aning om hur folk känner inför årstider. Min positiva upplevelse kanske är någon annans största ångest. Så jag valde en annan sång.
Gillar du inte låten? Well, lyssna på samma sång i det här frieriet istället. Säg inte att du inte blir det minsta berörd.
Oj. Den här var svår. Under december har jag omformerat mina konsultuppdrag så i januari börjar jag på två nya uppdrag kan man väl förklara det som. Och det känns så sjukt roligt och bra att det är svårt att yrkesmässigt tänka framåt just nu.
Får man säga roliga arbetsuppgifter, en utvecklande sympatisk arbetsgivare och grymma kollegor?
Jag tror att jag kommer fortsätta jobba med kvalitetsledning, strategisk information och projektledning och sånt även ett bra tag till. Jag trivs enormt bra som konsult men kan också sakna verksamhet så vet inte vart jag landar nästa gång. Eller när.
Att definiera framtida arbetsuppgifter känns ganska svårt, då är det lättare med själva arbetsgivaren. Krav som jag ställer på min arbetsgivare är att det finns en aktiv inre kvalitetsutveckling i företaget. Ett löpande och strukturerat arbete för att bli bäst på det man gör. Som också premieras att man bidrar till. Det får gärna finnas möjlighet att bli delägare om det är ett privat bolag. Balansen mellan uppdrag och egen utveckling ska finnas. Och såklart mellan privatliv och jobb. Jag förutsätter att jag får välja mina arbetsredskap och programmen i dem… samt att teknikparken får utvecklas och bytas ut med tiden. Jag skulle gärna jobba offentligt igen vid något tillfälle, då tror jag det är en organisation som jobbar med kvalitetsfrågor på en övergripande nivå.
Och såklart vill jag ju också ha ett arbetsteam/kollegor med drivande och passionerade människor. Men det brukar sällan vara ett problem.
Man ser det överallt just nu. Stressade människor som använder lunchen för att hitta de sista klapparna och facebookstatusar om att julfriden inte infunnit sig. Och om misslyckade knäckbak och att behöva kuska mellan många familjer på kort tid. Men nästa år pustar alla – då är julafton på en måndag.
Det behöver inte vara perfekt. Att göra något färdigt är bättre än perfektion ibland.
Till mitt försvar vill jag bara säga att jag aldrig någonsin påstått att det var ett logiskt system.
Varsågoda. En inblick i mina alarm. minimalism javisst. Tar gärna emot tolkningshjälp på vissa.
Det jag själv känner är mest småpinsamt är att jag är tämligen restriktiv med utropstecken i vanlig skrift. Men i mina alarm går jag helt bonanza. Som om inte signalen är nog liksom. Nänä, lite utropstecken har ju alltid tenderat att inspirera folk till att göra saker.
Däremot är jag väldigt imponerad över att jag har en påminnelseplan som påminnelse. Alla vi som är projektledare vet ju vikten av att ha en plan.
Kollektivtrafik. Finns det någon som egentligen trivs i den? Hackigt, skumpigt, fullt med folk och stressigt. Samtidigt som jag ändå måste säga att utan kollektivtrafik hade jag aldrig kunnat vara så aktiv som jag är på sociala medier. Det som förr var dötid är nu de tillfällen när jag omvärldsbevakar, bloggar och twittrar. När andra står och kollar sin facebook eller wordfeudar så kan jag bli lite frustrerad. Det är ju på twitter och i RSS:en man vill va! På mina 13 minuter till kontoret så hinner jag kolla av ledarsidorna, favvo-twittrarna och nyhetsflödet. Och samtidigt peppa mig med bra musik.
Hur är din syn på kollektivtrafik? Här är tre helt olika perspektiv som i sin helhet skapar vad jag tycker är någon form av #nutidsbriljans.
Exempel #2 Niklas Lundengård har fångat oss pendlarstressare. På ett briljant sätt. Mer morgon på centralen blir det inte. Jag ser mig själv i nästan alla bilder och lovar bot och bättring. Tänker absolut på att se lite gladare ut sen jag började följa Niklas.
Exempel #3 Fnitter och gapskratt i tunnelbanan. Det är på ett sätt helt creepy och falskt. Samtidigt som det ändå finns något som gör att jag älskar’t.
Musik är verkligen något väldigt personligt. Jag lyssnar på musik nästan jämt. Jag kan närapå alltid kontrollera eller i alla fall påverka mitt humör genom att lyssna på musik. Jag har låtlistor för när jag är ledsen, arg, trött, pepp och nästan alla känslor däremellan. Ibland vill jag förstärka mitt humör och ibland vill jag skifta det.
Jag har dolt funktionen för att mina vänner ska kunna se vad jag lyssnar på i flödet på Facebook. Det är alldeles för personligt för att passa mig. Men tycker ändå otroligt mycket om att andra delar med sig av det. För det vet vi ju, för de allra flesta (varning för fördomsprofilering!) så spelar musik stor roll. Jag har absolut inga vetenskapliga bevis för det påståendet men vissa saker förstår man ju bara. Att ni delar era låtar betyder något för mig, även om jag själv inte delar.
Ipoden revolutionerade mitt liv när jag fick min första år 2003 (första versionen kom redan 2001 men 2003 lanserades den första med windowsstöd). Och jag är ägare av alla alla modeller sen den första (med windowsstöd) kom ut och fram till att iphonen lanserades. Apple gjorde lyssnandet så sjukt smidigt och enkelt.
(hittade bara två ipods i lägenheten)
Ett bekant påminde mig häromdagen om att vissa låtar passar för alla situationer i livet, oavsett om vi är ledsna eller glada. Jag instämmer. Och inser att det till och med finns ett helt album som sticker ut. Ett album som följt mig genom livet och som jag kan använda precis på det sättet (i sorg och i glädje) är Elva kvinnor i ett hus av Agnetha Fältskog. Det började som ett kassettband som höll i nästan 25 år. Trots att det spelades sjukliga mängder på ganska kassa bandspelare. Men en dag gick bandet sönder och det var mina stora sorg att det albumet bara fanns på svindyra cd-samlingar med Agnetha Fältskog. Sen en dag dök en av låtarna (den mest betydelsefulla) upp på itunes och min lycka var gjord. Kort därefter fanns hela albumet på Spotify och itunes. I min mening är det här det bästa som någonsin producerats av Agnetha Fältskog. Och bland det mest dolda och underskattade. Hon är min absoluta drömartist i Så mycket bättre.
Jag kan ta vilken sång som helst och berätta en anekdot eller varför den betyder så mycket. Men om jag ska välja ut en som passar i det här sammanhanget så är det En egen trädgård.
För mig symboliserar den här låten integritet. Den symboliserar att det finns en plats där jag är helt trygg och lugn och den platsen är en plats som jag bara delar med ett par få. En plats dit jag alltid kan gå för återhämtning och där jag kan vara mig själv. Behöver jag ta ett ställningstagande kring min integritet så är det den här låten jag skulle välja att lyssna på och inspireras av. Ibland är platsen fysisk men lika ofta ett tillstånd eller en person.
MIN egen trädgård är inte min Facebook, Twitter eller blogg. Även om ni ska veta att ni är en källa till daglig glädje och inspiration. Kanske mer än ni förstår.
Bland den vanligaste frågan jag får är den om jag får mycket näthat. Och det finns några sådana där ute, helt klart. Men andelen nätkärlek jag får är så oerhört mycket större än några enskilda puckon. Så mycket heja och hurra och retweets jag får på en vanlig vecka i sociala medier är oftast mer än vad jag får på ett år i det ”verkliga” livet. Och då tycker jag ändå att jag får ganska mycket kärlek och beröm även i det verkliga livet ska sägas. Men jag får de facto också mer snipiga kommentarer i verkliga livet, som den jag twittrade om häromdagen när jag blev kallad ”gumman”. Sån nedlåtenhet händer mig helt enkelt inte på sociala medier. Men det gör den i det verkliga livet.
Ni som läser den här bloggen betyder otroligt mycket för mig. Och era kommentarer och att se läsarstatistiken gå uppåt gör mig så glad varje gång. Så idag är det jag som tar och säger tack. På riktigt. Och idag så tillägnar jag er den här låten. Ni kanske inte är min trädgård alla gånger, men nog fasen är er kärlek och NI bland det viktigaste jag har. Glöm aldrig det.
Hej!
Jag heter Lucia. Det betyder ljus. Fint va?
Jag jobbar som projektledare och konsult inom it och management. Och det finns nästan inga bloggar om projektledning. Det är väl på ett ungefär varför den här bloggen kom till. Resten kan man säga att du får på köpet.
RT @Sanna: Ställer samma fråga igen, vad gör man med en MacBook Pro vars fläkt håller på att dö, allt annat funkar som det ska!? #mac#apple16 hours ago
Jag tycker tandborstning och personlig hygien är väldigt underskattat som aktivitet. RT @masja08: Antal knop gjorda idag: noll. 16 hours ago
