Via Rockspindeln på Twitter hittade jag på en krönika av Sofia Rasmussen, ”Är du en bluff?”. Krönikan baserar sig på att Kairos Future har gjort en undersökning som visar att en tredjedel av alla medarbetare har känt oro över att avslöjas som en bluff i arbetslivet. Bland kvinnorna är det närmare fyra av tio som ibland känner sig som en bluff. Det är ju helt förkrossande ju mer man tänker på det.
Tydligen är det så att ju högre utbildning – desto större oro för att vara en bluff. Jag känner mig inte alls som en bluff. Faktiskt tycker jag att jag har all rätt att klappa mig själv på axeln och vara stolt över det jag åstadkommit hittills. Men krönikan tar ändå skruv hos mig för jag känner så väl igen den i vad jag och mina vänner och kollegor pratar om. När har man tillräckligt stor erfarenhet av något för att klassa sig själv som senior? Eller bara kunnig inom området. Det där pytteprojektet inom Scrum/Kanban/Lean kan väl knappast räknas som erfarenhet? Att jag har varit projektledare för ett 20 miljoner plus-projekt inom offentlig sektor räknas väl knappast mot ett inom det däringa management consulting som är så hett. Såklart det gör! Om ni bara visste hur sjukt imponerande den första är. Fast den andra är högre värderad. Oftast.
Konsultvärlden tycker jag ibland uppmuntrar ett dåligt beteende på den här fronten. Certifieringar och diplom går före rekommendationer och erfarenhet. Och erfarenhet tenderar att vara något selektivt. Du är ditt CV men ditt CV är från början till viss del censurerat. Tycker att branschen sällan vågar pröva det som inte är ett säkert kort. Det finns en klar (men inte uttalad) uppfattning om vilka kunder som är ”coola” och vilka som står lite lägre i rank. Till viss del beror ju såklart detta på att det är kundens marknad. Jag är så himla glad att jag inte känner mig som en bluff och att jag har arbetsgivare och omvärld som hela tiden uppmuntrat mig och min kompetens.
Jag är ingen bluff. Och det är inte du heller. Våga inte tro något annat.
